Sydön del 3

Toko mouth heter denna freecamping, som det verkar bortom all ära och redlighet, men det visar sig vara ett riktigt fynd. Morgonen bjuder varm sol, en härlig strand och en lektion i cricket - kompenserar grusvägen.

Färden går mot Dunedin, en stad i Helsingborg storlek som byggdes upp av skotska emigranter i slutet av 1800-talet. Förresten betyder Dunedin – Edinborough på gaelliska. Dunedin visar sig vara en mycket vacker stad som börjar med sitt centrum vid det turkosa havet och som breder ut sig på de höga bergskullarna runt omkring. Staden har NZ äldsta universitet och den vackraste järnvägsstationen.

De senaste dagarna har fåren dominerat synfältet – milde tid – de är överallt – klippta och oklippta.

Otago Peninsula just utanför Dunedin är betagande i solskenet. Sälar, sjölejon, kungsalbatross och mängder av andra fina sjöfåglar som vi tyvärr inte känner namnen på. Ännu en upplevelserik dag som slutar med möte med ett gäng franska ungdomar på en freecamping – bra att öva franskan!

Vi är i Oamaru en liten fin stad vid östkusten. Staden är berömd för sina överdådiga kalkstensbyggnader med pelare och ornament, något helt annat än de Westernpräglade småstäder vi hittills sett. I Oamaru finns pingviner och dem vill vi se. Pingviner simmar ut i havet vid soluppgång och kommer hem till sitt bo vid skymning så det gäller att vara på plats vid mörkers inbrott. Vi betalar 28 dollar var för att sitta på första parkett när de anländer, de kommer i grupper, strävar uppför kantiga stenar och klippor innan de når sina gräsiga bon, de väsnas och inväntar varandra de är underbara. Efter två timmar i kylan kommer vi hem till campingen och vad väntar, helt gratis minst 40 pingviner på vår camping. De har sina bon under buskar och plankor och avslöjar sig genom sina höga läten. De är lätta byten för råttor och vildkatter. Tänk om vi vetat att vi hade premium parkett hemma!

Fy vilken kall natt men morgonen är underbar. Pingvinerna har redan gett sig av och vi åker en vacker väg upp mot Lake distrikt med sina underbart blågröna sjöar och snöiga alper. Vi landar i en oförgäten by som heter Oramamara. En typisk landvägskorsning med några caféer, två mackar och presentshopar med massor av kineser. Vi hittar en fin freecamping och efter en natts mycket sval sömn möts vi av hundratals får utanför dörren.

Vägen mot Lake Tekapo är verkligen ett stäpplandskap, vi ser framför oss mongoler på häst men istället är det ett och annat får, någon enstaka häst men inga människor. Det är en vacker ödemark, bakom en krök dyker det upp kristallklara, gnistrande blåa sjöar. Lake Tekapo är en sådan. Klarblå himmel, nästan vindstilla, perfekt väder för flygtur över alper och glaciärer. 50 minuter i luften, åtta personer i ett pytteplan. Vi går nästan in i glaciärsprickorna och det känns som vi hänger på bergssidorna, vi kryssar över detta overkliga snö/islandskap, kommer ut över regnskog och in över gnistrande glaciärsjöar – det är bedårande – oförglömligt. Vi är omskakade och tar ett mycket uppfriskande bad i Lake Tekapo.

Slutet på resan närmar sig men ännu har vi nästan en vecka att njuta. Vi har missat ett viktigt vinområde Waipara valley som ligger norr om Christchurch men det ska vi ta igen. Trippen dit går genom jordbrukslandskap och typiska små samhällen liknande vilda västernstäder. Efter några rejält kalla nätter i höglandet kommer vi ner på varmare breddgrader och den riktigt varma sommartemperaturen återvänder.

Waipara valley ligger mycket vackert omgivet av berg, kullar med grönskande vinrankor och vattendrag som gör det möjligt att odla. Området är idealiskt för Pinot Noir men det odlas också en hel del Riesling, Chardonnay och Bordeauxdruvor.

Helgen gick i vinets tecken. Lördagen ägnade vi åt fem noga utvalda gårdar med mycket fin Pinot Noir. Vi återkommer till vinrecensionerna senare, söndagen ägnades åt den årliga mat- och vinfestivalen i området.

Det går inte riktigt att jämföra denna festival med den i Marlborough, denna är mindre men uppställningen är enorm. Även här är alla åldrar representerade, det finns mat och vin i överflöd och härlig musik, trevliga föredrag och ett strålande väder. Som grädde på moset blev vi erbjudna at övernatta bland vinfälten hos en vinmakare, vi tackar Waipara för en trevlig helg.

Vi är spända på Christchurch, hur det ter sig efter de förödande jordbävningarna 2010 och 2011. Vi vet att de bygger och reparerar men det vi får se är en byggarbetsplats. Vägarna är bubbliga men under reparation, vissa hus står spruckna, de flesta har trillat ihop men nya byggs, affärer och restauranger i containrar; ja mycket återstår att fixa 70 % av stan föll ju ihop. Innan vi kom till Christchurch var vi i en mindre stad några mil norrut och här fanns tydliga spår av jordbävningen. Ett stort fält, såg ut som ett gammalt skjutfält, helt öde. En dam vi träffade berättade att här fanns hus, trädgårdar, ja en hel stadsdel som helt hade utraderats, hon hade själv haft sitt hus här!

Från Christchurch ska vi flyga hemåt onsdagen den 9 mars men innan dess ska vi träffa Jaynie och Geoff. Märkligt, vi har aldrig setts, men vi träffade Jaynies syster Lynn i Frankrike i somras, och sedan dess har vi haft mailkontakt. Tyvärr missade vi varandra när vi var i Auckland och då fick vi istället telefonnummer till systern och hennes man. Det blir en mycket trevlig kväll med mat, prat och vin. Vi parkerar i deras trädgård och bjuds härlig frukost och dusch på morgonen, de är så gästfria och vi hoppas träffa dem i Frankrike till sommaren.

Nu återstår vackra Banks Peninsula med den lilla franska byn Akaroa. Hit kom fransmännen, köpte marken men blev grundlurade av engelsmännen som tog över. Ännu består det franska arvet, bla i gatunamn och restauranger. Området är otroligt vackert, gräsöken på de höga, branta kullarna och en kustremsa som genomskärs av smala vikar med bländande turkost vatten. Vi glädjer oss åt att vi gjorde denna sista resa i detta underbart vackra land, det är såhär vi vill minnas dig. TACK NYA ZEELAND  FÖR UNDERBARA MÅNADER.

Sydön del 2

Vi vaknade i Wanaka till solsken, tur för alla deltagare i Trialton. Simningen måste ha varit jobbig stora vågor på den vackra sjön och kraftig blåst. Vi tog vinvägen till Queenstown. Fem mil från Queenstown är det ren öken, sandsten och låg buskvegetation. Mitt i detta – vinodlingar – fantastiskt vackert, vi är i vinområdet central Ortago. Här gör man riktigt fina Pinot noir. T.ex Felton road som kan köpas på systembolaget. (utförlig beskrivning kommer senare). Queenstown, busy, vackert, högt, massor av ungdomar, äventyr, vad ska vi satsa på??

Vår campingsite är magisk. Start med avsvalkande bad i lake Wakatipu, glaciärsjön där Queenstown speglar sig som en drottning. Bergen runt omkring är som i en saga, karga, ruffiga, helt vilda, ja de har använts till filminspelning, sagan om ringen.

 Vi har en härlig upplevelsedag i Queenstown. Underbart väder, vackert så man häpnar, ska det bli bungy eller inte. Det blir utmärkt Söderhavsinspirerad mat på ett trevligt ställe där vi möter en servitör från Georgien. Det är internationellt så det förslår och Kiwis är nog i minoritet.

Måndag morgon, ljuvligt väder, vindstilla och molnfritt. Himmeln är täckt av paragliders, Det ser underbart ut, vilket det är, kan LarsPeter intyga så Åsa bestämmer sig för paragliding istället för bungy. Upp till Coronet Peak och ut i luften tillsammans med en paraglidingpilot, whooo härligt att glida fram högt över berg och sjö och bara lita till vind och pilot.

Vi har bestämt att ägna eftermiddagen åt viner och kör tillbaka till Bannockburn och Felton Road, härlig eftermiddag med goda viner(rapport kommer senare) och fina naturupplevelser. Vi far västerut och hamnar i Manapouri. Vi är i the Fordlands, området längst västerut på Sydön med sina blågråa spetsiga berg, sin tempererade regnskog med mossor på de enorma träden, sina vattenfall från de stupande klipporna och fjordarna med armar åt alla håll. Här finns en stickfluga, sandfly, en aktiv, osynlig djävul som tar sig in överallt och sticker och kliar. Vi har tre olika medel men ändå känns den. Båtturen på the Doubtful sound är ljuvlig trots att det både är en del moln och lite regn. Inga delfiner men sälar långt ut mot Tasmanhavet. Regnet tilltar under kvällen och internet fungerar rätt dåligt men vi klarar oss bra ändå.

Vi kör från Manapouri i ösregn och hela dagen kantas vår väg av regn. Vi tänker oss Stewart Island, den tredje och sydligaste av NZ öar. Färja avgår från Bluff, en liten fiskeby utanför Invercargill. Invercargill är den första platsen i NZ där sprit, öl och vin enbart säljs i speciella butiker, det beror nog på kyrkligheten i denna sydliga lilla stad där olika trossamfund trängs. I Bluff fiskas NZ ostron, platta stora och lite köttigare saker än de europeiska. De är goda, inte feta men köttigare än vad vi är vana vid. Pga vädret skippar vi Stewart Island och drar oss mot Catlin, ett relativt stort, vilt, ensligt men vackert kustområde i sydligaste Sydön. Vi hittar sjöcamping i Fortrose i vild blåst.

Vild blåst passar fint, bilen blåser nästan av vägen när vi tar oss fram genom Catlin, där den sydligaste spetsen är första anhalt. Efter att nästan ha blåst bort står vi öga mot öga med två helt underbara sjölejon som lögar sig i sanden, månne de vara anställda av departement of Conservation?! Andra anhalten är en helt fossilerad skog som ligger under vatten i flod men som visar hela sin prakt i ebb. Detta är helt otroligt, man kan se stockar, stubbar, grenar och löv i stenarna, ett jätteområde med dessa fröjder. Vi längtar efter delfiner och pingviner och tar oss vidare längs kusten. En underbar bukt som måste badas i. Vad som inte syns från början är de små lekfulla delfinerna som leker i vattnet och som kommer till en när man ligger på rygg i vågorna. Varför ska man gå upp ur vattnet när man är i paradiset tillsammans med hoppande och lekande delfiner?!

Mycket grusväg idag – lönt med freecamping??

Vår första tid på Sydön

Vår första tid på Sydön

På morgonen den 10 februari var det dags att ta båten från Wellington till Picton (Sydön). Massor med husbilar och massor av olika nationaliteter. Världens vackraste båtresa, ja vi håller med, och vi har underbart väder. Plötsligt ropar kaptenen att valar siktas men tyvärr vi såg inte några.  Vi hittar en underbar övernattningsplats med utsikt över vinfält och härliga kullar, fåglarna sjunger och stjärnorna blänker i tusental.

Marlboroughdistriktet och dess viner ska utforskas under några dagar innan resan går vidare söderut. Vi har tur, lördagen den 13 februari är det dags för den årliga vin och matmässan i Blenheim, vi ställer in egen rundåkning o satsar på mässan. Vi åker istället mot Nelson och på vägen ett stopp i musslornas huvudstad Havelook. Underbara musslor, stora, gröna och tillagade med kärlek.

Nelson blev ingen hit campingmässigt så vi drar en bit åter och hittar en fin plats för övernattning. Tyvärr kan vi inte sitta ute pga alla knott, svenskt myggmedel hjälper inte så det blev stora bett.

Inte långt från Havelook, ja vi åt musslor ännu en gång, kommer man ut bland de smala bukterna och vikarna i norr och vi hittar Dooble Bay en underbar plats för bad och övernattning. Här har vi världens tidvatten och vad uppenbarar sig då, jo, ostron på stenhällarna. Härligt, vi plockar ett halvdussin var som vi njuter med citron och en god Sauvignon Blanc.

Tidig lördagsmorgon – kanske blir det trängsel på festivalen så det är bäst att vara i god tid. Ingen fara, på parkeringen invid vinfälten kan vi stå över natten – jättebra vi ska ju på vinfestival. Vilken fest, känns lite som Ascot vad gäller hattar och viss klädsel. Oj över 50 vinmakare, mattält med allt från langos till ostron, trevliga föreläsningar och kockshower. New Zealands bästa kockar och TV-matprogramsstjärnor underhåller med sin kokkonst. Vilken musik, toppenmusiker, en härlig dag i Marlborough. Särskild rapport beträffande vinerna kommer senare.

Idag söndag, alla hjärtans dag, bär det iväg mot Kaikura där vi förhoppningsvis ska kunna se valar och delfiner. Naturen längs vägen är överväldigande vacker, kullarna är sandfärgade liksom fåren och allt mot en fond av askgrå berg, liknar inget annat. Plötsligt uppenbarar sig det turkosa havet och en osannolik klippkust där sälarna trivs. Sälar överallt, havet och klipporna har bildat små bassänger där 

babysälar trängs och leker. Mammorna ligger på klipporna o solar. En tiominuters promenad uppåt längs en flodfåra finns ett vackert vattenfall och hit vandrar sälarna vintertid, ingen vet hur de hittat hit och fy vad jobbigt, vassa stenar och uppför. På vår väg nedför hör vi sälskrik, en liten babysäl har fastnat i en skreva på väg mot havet och den skriker – mamman skriker nedanför och plötsligt hittar de varandra! Dagen är räddad – vilken upplevelse.

Vi stannade i Kaikura för att åka på valspaning. Efter en bra stund på havet visade sig två valar. Det var Kaskelotter (sperm Whales). De vistas här vid den Nya Zealändska underjordiska canyon som utgör kontinentalsprickorna, där de kan dyka ca 1000 meter och fånga räkor. Helt fantastiskt att se dessa stora djur som sprutar sin luft och dyker så vackert. Samtidigt fick vi bekanta oss med den vandrande albatrossen, en fantastisk fågel med två meter mellan vingspetsarna. Vi är nöjda, sjögångmen valar men ännu inga delfiner?! 

Vägen från Kaikura mot västkusten var ingen höjdare. Vi tog sträckan i två etapper med en övernattning på en gratiscamping. Vi träffade ett trevligt ungt, svenskt par med två goa barn som var på väg att lämna NZ efter tre veckor. Vi fick lite tips och vi hade en trevlig pratstund.

Greymonth, nja ingen höjdare som stad men 4 mil norrut finns en stor attraktion, the pancake rocks. Ännu en upplevelse av något unikt, aldrig skådat något liknande, klipporna liknade pannkakstårtor eller plättar på hög, och detta har hav o vind skapat helt otroligt. En fantastisk strand men med sugvågor så badet fick bli i den flod som rann ut, bräckt vatten. Åter en härlig dag.

Molnen drar in och snart börjar det småregna efter tio minuter är det störtregn. Regn, regn och åter regn i två hela dagar och vi som är på väg mot glaciärer och Sydalper, några av de vackraste och mest spektakulära naturområdena på NZ. Men regn ingår och regnet är värt att beskåda. Naturen förändras helt, torrlagda åar bli floder, nya vattenfall från klipporna, regnskogen susar och brusar. Vi hade tänkt en helikoptertur men den fryser inne tills vidare. På nätterna läcker det myckna vattnet in i bilen och allt känns fuktigt, det är kyligt.

Vi kör vidare till Wanaka, regnet öser men vi ser visst hopp. Solen kommer tillbaka och i Wanaka är det världstävling i Trialthon med massor av deltagare. Den lilla staden sprudlar och vi följer strömmen och hyr cyklar. Det blir en härlig tur, ja en liten malör; Åsa rasar med cykel och allt nerför ett stup, några blåmärken och rivsår på armarna och en blodutgjutning på benet men cykeln är hel och Åsa står på benen.

Vilka omgivningar, nu visar Sydalperna sina vita toppar och Wanakasjön sitt blåa vatten, vilken tur vi har!

Roturoa and the Vulcan valley och söderut

Roturoa and the Vulcan valley och söderut

Det puttrar, ryker, bubblar och stinker, överallt geotermiska under. Här är det mellan 80 -100 grader C och det är väl övervakat, vi vill ju inte koka ihop!

Vi åker till Te Puia ett termiskt område med Gejsrar, bubblande lerfält, pooler med hett vatten och en maoriby. Hela området har varit befolkat av maorier sedan 13-14-talet. Området har varit attraktivt för flera maoriska stammar och för de européer som kom på 1800-talet. Vi får uppleva hela den vulkaniska och termiska aktiviteten under vår vandring i området och vi har en utmärkt maorisk guide vars anfäder tillhör stammen. Det är förbluffande vart man än ser så ryker eller bubblar det!

Vårt besök avslutas med en fin show av maoriska danser - till krig och kärlek. Vi avnjuter en timmes underhållning av hög klass. Att Maorierna är polynesier är det inget tvivel om när man hör sångerna och musiken, rytmen är skön och vi känner de Tahitiska och Hawaianska tonerna.

Vi ändar upp i Taupo framåt kvällen och hittar ett urfint gratisställe vid Tauposjön –NZ största insjö. Taupo ligger vackert vid sjön med samma namn och vid lakefront sprudlar barlivet!

 Morgon – bad och ja idag blir det alpbesök. Vad kan det annat bli när vi under frukosten sitter o stirrar på fjärran snöbetäckta berg. Vilket landskap vi möter -vulkaniskt , svart, grått, rödbrunt och en vitaktig lav eller mossa som klättrar. Efter liftåkning befinner vi oss på NZ högst belägna café – vi är på skidberget Mount Ruhapeu 2797 meter högt, nordöns enda skidanläggning, det är ett månlandskap sommartid. Liften är från 50-talet! Härlig dag!

Vi gillar vatten och morgondopp och hittar en skön plats vid samma sjö men utan stad och med solnedgång över vulkanerna!

Denna morgon är ingen annan lik, frukost tillsammans med svanarna, de svarta. Plötsligt kommer den fiskebåt vi suttit och tittat på, in till strandkanten och mannen vinkar på oss  - vad har vi nu gjort för fel – ja det är den första tanken – men tänk, denne vänlige fiskare undrar om vi vill ha en av hans fina nyfångade laxöringar! Va? – ja han har tänkt , de är inte härifrån, de vill säkert smaka vår fina fisk och så delar han fångsten med oss. Kiwis gästvänlighet är enastående – han tom rensar o delar fisken och den blir snabbt stekt  - både lunch och dinner är fixad.

Vår tur går idag mot Napier, huvudstad för vinet i Hawkes bay och känd för sina fina Art Deco byggnader. Märklig stad som 1931 drabbades av jordbävning och brand och staden förstördes. Inom två år var allt återuppbyggt och i Art Decostil. Varje år hålls en festival då alla klär sig i 30-talskläder och festar veckan lång. Tyvärr i mars så vi är för tidigt ute – ja vi har ju glömt stassen hemma.

I Napier ligger Vinets hus och här bjuds vi vinprovning av sju vita och sju röda viner från distriktet. Favoriten bland de vita blev en Sauvignon Blanc från Crab farm och bland de röda en blend från Crossroad vid namn Talisman. Vi kommer senare att djupdyka i vinerna i en särskild rapport på bloggen.

Napier bjuder härligt väder, turkost hav och hus som ser ut som glassbakelser.

Hawkes Bay vimlar av vin och fruktodlingar och givetvis ska en dag vikas åt att botanisera bland deras vingårdar.  

Den första gården vi åker till är Sileni. Deras vin finns enligt uppgift i Sverige.  Här träffar vi Ann Boustead som ger oss en fin provning av åtta viner. Hon har en brevvän i Löberöd i Skåne sedan 51 år tillbaka och de har sett varandra en gång via Skype. Angela var en typisk kiwi, intresserad och hjälpsam.  Vi kom därifrån med kartor och mängder av tips inför vår vidare resa. Själv var hon från Sydöns sydspets. Vad gällde vinerna så köpte vi deras Merlot Cut Cane från 2013.

Därefter åker vi till granngården Ngatarwara. Vår guide här, en trevlig kille från Argentina men bördig från Frankrike. Gården är 30 ha stor och de producerar främst för egen marknad och för Kina. Här jobbar en svensk tjej från Härnösand, Annika. Plötsligt hörde vi smällar från vinfälten. Det var för fågelskrämmor. De lät som bomber som exploderade med ojämna mellanrum. Aldrig hört talas om något liknande. Även här fick vi god genomgång av gårdens olika viner. Här ser vi för första gången fåren bland vinet. Gräset är grönt o saftigt i vinraderna och fåren går där o betar eller ligger i klungor under stockarna för att få lite skugga, det ser så härligt och lantligt gediget ut.

Annika dyker upp och vi får ett spännande samtal med henne om hennes 6 år i New Zealand.  Med oss hem fick vi gårdens Chardonnay samt en flaska med utmärkt Syrah.

Vi ska idag inta lunch på den gamla vingården Mission Estate. Tipset har vi fått av en kiwi-kvinna på en pub i Taupo. Mission Estate är områdets äldsta vingård, inhyst i ett måleriskt franskt missionshus. Det ligger på en höjd med grandios utsikt över Napier och bukten, bedårande. Vi serveras i trädgården. Vi har provat gårdens viner vid tidigare tillfälle och de gör bl.a en mycket trevlig Chardonnay. Detta vin intog vi tillsammans med en helt underbart god lunch. Deras övriga vita viner är lite i klenaste laget för vår smak. Vi inhandlade dock en jättegod Syrah. Tanken är att den ska följa med hem till Sverige. Vi får se om den får plats.

Efter lunch for vi till områdets senaste vingårdstillskott Elephant Hill, vackert belägen på vägen mot Cape Kidnappers. Modernt stuk också den med restaurang. Gården är i tysk ägo och omfattar ca 50 ha. Naturligtvis provades de sex viner som ingick och här fastnade vi faktiskt för deras rosévin gjort på Tempranillo.

Cape Kidnappers har en brant klippkust, faktiskt likt Dovers vita klippor och på klipporna häckar Gannets (australiskasiatisk havssula). Vinden är stark och vågorna slår mot strand och klippor när vi kör mot en motor camping som vi ser på avstånd. Här verkar tiden stått stilla, husvagnarna har alla fasta tillbyggen och vissa bor nog permanent på platsen som nås via en mycket smal grusväg med begränsning 8 km i timmen! Vi gör ett kort besök men hittar en luftigare plats utanför campen.

Alltid morgondopp om vatten finns tillgängligt. Vi ska idag mot nya vinmarker kring Martinborough.

På vägen passerar vi Pukaha - Mount Bruce, ett reservat för New Zealands hotade fåglar och ödlor. Fantastiskt; man forslas ut i regnskog och får möta Kakariki, Takahe, Kaka och en vit Kiwifågel, mfl. Kiwin är speciell, är utrotningshotad eftersom den inte kan flyga.

Tyvärr Martinborough har varken hav eller sjö men en freecamping på ett Rugbyfält blir bra. Det är fredagkväll och på lördagen är det sommarens marknad i vår lilla stad. Det kommer minst 20.000 personer upplyses vi om och det kommer att bli så trångt att det inte är lönt at ens närma sig de centrala delarna. Vi får väl se men att döma av fredagskvällens pubbesök så finns risken. På puben är det vilda västernstämning och det känns som att det när som helst kan bli stort tumult, men inte här, alla är glada för imorgon är det marknad.

Vi tar en tidig morgontur bland stånden men hyr istället fina gröna cyklar och gör en mycket trevlig cykelvintur i denna dalgång, med fin Sauvignon Blanc och Pinot Noir. Vi har valt ut tre vingårdar som särskilt intressanta. Först hamnar vi på Martinborough Wineyard, här hittar vi utmärkt goda vita viner och en fin Pinot Noir. Stockarna just utanför cellar door är 36 år gamla Pinot Noir! Vi trodde de var högst 15 men stockarna producerar ett utmärkt vin som vi nog tar med hem.

Efter detta hamnar vi på Schubert där en ung kvinna från Italien tar emot. Här får vi en härlig provning av deras sju viner som alla håller hög kvalitet, vi pratar vin och Sverige. Schubert har nämligen en svensk importör och många av deras viner finns på Systembolaget. Härligt vi kan köpa dem hemma! Vi fick en hel del tips av Martina inför vår visit i Wellington så vi kommer säkert att både äta o dricka gott.

Nu var det dags för Ata Rangi, den mest berömda vingården här. Här är det viss trängsel, men provningen av deras sex viner blev fin och kvaliteten var mycket hög så det blev inköp - kanske Pinot Noir kommer hem?

Det blev några gårdar till, en för lunch och vin och en för namnet, Poppies. Visst var vinet gott men inte i paritet med de tre övriga.

Marknaden var fortfarande välbefolkad men här fanns inget som intresserade.

Nu till Wellington. Överraskande vacker väg. Vi trodde annat? Vi checkade in på Motorhome park nere vid waterfront, mitt i centrum, mycket praktiskt. Wellington är en mycket trivsam stad. Liten huvudstad med vacker waterfront. Här paras konstverk med muséer, gamla Pierbyggnader, nya byggnader, restauranger, uppbyggda hopptorn för badare, små containers med affärer av allehanda slag, här är mycket trivsamt.Vi besökte stadens kända museum Te Papa Tongarewi. Här var det gratis inträde och fantastiska utställningar. En stor utställning handlade om Nya Zeelands historia, djurlivet, jordbävningar, tsunamis och insatserna under första världskriget.

Ett mycket fint museum. När man är i Wellington måste man åka stadens Cabel car upp till en fantastisk utsikt över bukten och de omgivande bergen - nästan som utsikten från Taffelberget i Kapstaden.

Vi njuter kvällen med ostron, fisk och lamm och ett gott vin.

Vi har bestämt oss för att runda Marine Drive som är hela den yttre sjösidan av Wellington med förbyar, fina bukter och marinreservat för pingviner och sälar. Vilken upplevelse, naturen var vild och vacker. Mellan klippor, fina sandstränder och härliga rev att snorkla i. Vi såg pingviner men inga sälar tyvärr.

Bye, bye North Island.

Reflektioner sånt som upprepas flera gånger om dan!

Nu har vi varit på NZ i lite mer än tre veckor och man slås av vissa ting. Förutom att alla vi mött är otroligt vänliga, pratsamma och hjälpsamma så slås man av att det är så rent överallt. Inte ett papper i vägkanten, inget hundbajs på någon trottoar och – det finns mängder av offentliga toaletter. Om de är designade, ja många är rena konstverken, eller inte så är de rena o fina, alltid toapapper, alltid tvål och det luktar rent. Deras bajamajor va? man kan spola, rena lyxen, det finns vatten och det finns en liten pissoir för herrarna. Inte en enda toa hittills, vare sig på bar eller ute i det fria har varit smutsig och en sak till – de är välbesökta och gratis!!! Ja lite toanoja!
TYVÄRR HAR VI PROBLEM MED VÅR DATAKRAFT: DET ÄR SVÅRT ATT PUBLICERA BILDER.

Morgon vid strandkanten,

Morgon vid strandkanten

En märklig upplevelse. Helg och Kiwis åker ut med kaffevagn till rastplatser, slår upp sin vagn och ett litet tält och passerande stannar i mängd. Denna morgon har en sådan kaffevagn parkerat sig precis framför vårt hem. Våra grannar, två unga tjejer från Frankrike kommer att vakna upp rakt in i kaffevagnen. Framför ungdomarna har ett franskt par med husbil parkerat. Mannen där tar ett dopp och kommer upp till oss för en fransk pratstund – som väl är går det bra – hur kunde han veta att  vi kunde språka med honom!?

Idag kör vi vidare norrut och efter ca 20 minuter passerar vi en liten vingård, Cottle Hill. Vi stannar och möter en förtjusande kvinna, härstammande från Kalifornien men nu sedan 20 år vinmakare på NZ. Vinet är väl inget att hänga i julgranen men besöket är trevligt.

Vidare mot Kerikeri som hyser NZ äldsta stenhus samt en av alla dessa missionsstationer. Här landsteg missionärer för att kristna Maorierna. Efter promenad i djungelliknande terräng behövs en beach – Matauri Bay ligger bra till, underbart vatten med höga vågor. Vi passerar Coopers beach, tyvärr Bertil ditt mail kom en dag förs så vi bommade vattenmannen på vår väg mot Whatuwhiwhi.

LarsPeter är indisponibel i de nedre extremiteterna, höger fot liknar en fotboll och den bränner och värker. Han sitter still, imorgon blir det läkarbesök. Detta tillstånd har uppkommit utan träning. Vår närmsta granne på campingen är en familj som för åtta år sedan emigrerade från Sydafrika till NZ – för barnens skull.

Morgon - som ska ta oss till sjukhus – vår vana trogen! tänk att vi alltid hamnar på sjukvårdsbesök var vi än befinner oss. Det finns bara ett land där vi undvikit sjukhus och det är Island!? Man kan undra om det har med yrket att göra?

På vägen passerar vi NZ nordligaste, gården heter Karikari estate och ligger underbart vackert med vidunderlig utsikt. Åsa är förare så en provningsomgång får räcka – det blev Pinot Gris, Sauvignon blanc, Rosé baserad på Merlot, en Pinotage och blenden toa lti 2008  bestående av Malbec, Cabernet Franc och Merlot. Pinot Gris var ett bra vin, torrt och syrligt men övriga är inte värda en kommentar.

Sjukhus i Kaitaia – ingen lång väntan –dr från Holland – inflammation i hälsenefästet – medicin och strechingövningar och good luck. Han stapplar men imorgon ska vi åka 90-miles beach – tidigt!

Sandy Beach travel

Idag möter vi upp kl 08.30 för en dagstur med Wiviane (kör bussen o är vår guide) till Cape Reinga och 90-mile beach.

Vi åker norrut i ett fantastiskt landskap – det är så vackert att tårarna bränner i ögonen, att man får uppleva detta!

Vi gör vårt första stopp en mycket liten by som erbjuder stora glassar och diverse souvenirer de tillverkat på plats. Vi inhandlar en vackert flätad ryggsäck och en enorm glass. Stopp två lunch och bad i en fantastisk vik i ett gudomligt väder. Stopp tre Cape Reinga här möter Stilla havet – Tasmanhavet, enligt sägnen möter mannen – kvinnan och det uppstår liv. Denna plats är helig för Maorierna. När någon dör flyger anden ut över Cape Reinga till the three kings islands. Det löper två källor längs bergen och den ena renar anden innan den ger sig iväg och den andra ger livet igen om anden kommer tillbaka., man kan förstå heligheten på plats.

Härifrån går resan tillbaka ute på strandens sanddynor. En bit ut stannar vi för sandsurfing. Man lägger sig på en surfbräda på den 175 m höga sanddynen (efter en klättring upp) och susar nedför på magen – mycket häftigt!

Svårt att beskriva färden över dynerna – det är ebb men floden väntas och den ena dagen är inte den andra lik.

Vilken dag med Wiviane en guide och förare utan like, kan allt och känner alla, tack för denna fina dag!

Vår färd går söderut mot en skog som hyser det största och äldsta Kaoriträdet på NZ, Tane Mahuta (skogens gud). Skogen eller djungeln är helt enorm. Waipoua forest bjuder trädtunnlar med lianer och mycket tät skog, fattas bara apor och en och annan tiger, och Tarzan? Där helt oväntat en liten parkeringsplats och en bit in står det enorma Kaoriträdet. Dess rötter är mycket känsliga för en svampart som gärna tar död på just dessa träd. De växer mycket långsamt och är svåra att ersätta om de förstörs. De flesta har tyvärr avverkats och användts till att tillverka alla möjliga trädföremål från skepp till möbler. Detta gamla träd är ca 2000 år gammalt, det är 52 meter högt och har en omkrets på 14 meter. Trädet hyser ett 30-tal olika arter i sig, tyvärr ger inget foto i världen det rättvisa. Det störtregnar och vi reser vidare söderut och slår nattläger vid Snells beach.

En lampa lyser på instrumentbrädan, motorkrångel?? Vi ringer uthyrningsfirman men tydligen bara att strunta i. Vi gillar inte lysande lampor varför vi tar en runda förbi Apollo när vi ändå passerar Auckland. Fixas och färden går mot Coromandel Peninsula. Vid 7-tiden hamnar vi i Waiomu, en härlig Domain där vi nattar gratis. Här träffar vi mycket trevliga Kiwis som visar sig ha varit i Sverige.

Vi har bestämt oss för att utforska en del av Coromandel Peninsula och tar oss norrut till den lilla orten Tapu där vi tar vägen mot Hahei, ännu en väg som vi skulle undvikit, grusväg, smala kurvor, blött och slipprigt i ca 4 mil. Bilen ser ut ha fått fläcktyfus efter färden men vi är framme och har ca 1,5 timmes promenad framför oss mot Cathedral Cove, så underbart vackert, återigen slås vi av vad naturen skapat. Nattens läger i Tairua.

En smal landremsa skiljer hamnen från en brusande strand och här står vi. Underbart. LarsPeters fot är bättre.

Vi har köpt nya skor, sådana med en slejf mellan stortå och pektå. Det tar inte lång tid förrän LarsPeter börjar gnälla om ont mellan tårna och en stor vattenblåsa har bildats. Åsa har också en men det går ju över!

Vi upptäcker till vår bestörtning att vattentanken med spillvatten läcker, det rinner under bilen och det luktar …Så är det dagen under söndagen. Inget vatten rinner ut längre – vad är detta?

lång så ett telefonsamtal till Apollo efter inspektion på morgonen. Det rinner o stinker hela dagen men det är helg så vi får vänta till måndag på reparation.
Vi bestämmer oss för

Söndagens besök i Hobbiton world är som en saga.


Vi som knappt sett filmerna eller ens läst alla böckerna blir fascinerade. En hel värld är uppbyggd, den hålls i ordning och den är på riktigt och allt är in i minsta detalj, tänk idag är detta en av NZ främsta turistattraktioner och när man började filma Sagan om ringen och uppföljarna så var det ingen som trodde på projektet och det blev en dundersucce. The Alexanders, som äger marken, är inte missnöjda precis.

Vi struntar i reparatör, det som stinker nu är de geotermiska källorna och områdena kring staden Roturoa.

De första dagarna i vårt nya hem

De första dagarna i vårt nya hem

Vi hämtade vårt nya hem hos Apollo onsdag morgon den 20 januari 2016. Vi ska köra på vänster sida i 50 hela dagar och vi är överens om att hela tiden säga vänster till varandra. Efter besök på supermarket ger vi oss iväg västerut mot de vackra stränderna Karekare och Piha, kända för fin surfing och den förstnämnda som inspelningsplats för den mycket fina filmen Pianot. Åsa är dagens förare och det tar ett tag att hitta bilens höjd och bredd i vänstertrafiken.

Att köra inne i Auckland med all trafik är ingenting mot den smala, slingrande väg som tar oss till Karekare, fy f.n. Plötsligt uppenbarar sig en trädstam över vägen, 3 meter står det på skylten och vi är 3,20 – vi kan inte backa – vi kan inte köra över den – vi måste köra under den – den lutar – vägen lutar – vi kryper under – det lyckas – Åsa svettas. Äntligen nere, puhhh.

Stranden når vi via en kort promenad i djungelliknande terräng. Det vi betraktar är det närmaste man kan komma en religiös upplevelse, det är magiskt - vågor som hus rullar in – nästan folktomt förutom några surfare – svart sand – allt omgivet av bergsformationer liknande stora troll och djungelliknande växtlighet. It was worth it!!

Vi kastar oss i vågorna – beundrar den magiska solnedgången, spenderar natten på den idylliska parkeringen och Åsa tänker på hur vi ska komma upp igen??

Ibland behöver man gå upp om natten och som tur var så var detta en sån natt – milde tid så många stjärnor – de låg ovanpå varandra, de låg i sjok – det var en stjärnhimmel som fått en astronom, ja även en astrolog att kissa på sig!

Vi kom upp – puh. Piha, även den en magisk strand men lite mer bebodd. Synd man inte hade en surfbräda, det hade alla – unga – mycket unga och gamla, men det gick bra i vågorna utan.

Färden dag två går vidare norrut och vi besöker på vägen vingården Coopers Creek. Här får vi en provning av vitt o rött och en pratstund med säljaren. Vi fastnar för deras Albarino och Pinot Noir som får följa oss norrut. I vinet känns de maritima vindarna, de ger en fin syra främst till de vita vinerna. Vid 18.00-tiden hamnar vi vid Mangawhai head. Mangawhai är ett paradis för surfare – vågorna är höga som femvåningshus och det är svårt att se sig mätt. Här är det mycket folk – alla har surfingbrädor.

Nu är det dag tre och vi har tagit oss an färden mot Whangarei, det är LarsPeters debut på vägen och Åsas tur att säga vänster.

Framme i Whangarei får vi internet, en god lunch och en spännande tur på en supermarket. Det regnar så vi kör vidare norrut mot Rusell, Paihia och Waitangi. På vägen passerar vi Kawakawa där den berömda arkitekten Hundertwasser designat ett dass! En toa utan dess like – ja bilderna får tala för sig själv – orten liknar en gruvstad i vilda västern.

Vi är framme för natten, i Paihia på en parkering precis i strandlinjen med utsikt över Bay of islands. God natt.

Palhia – Russel - Waitangi 

Nya skor som skaver mellan stor-och pekgtå. Man vänjer väl sig. Rusell måste ses – en gång Stilla havets helveteshåla, det var på valfångarnas tid, nu en tjusig semesterort med hus som komna från Louisiana (sett på film). Vi tar färja till staden som hyser det äldsta licensierade hotellet i NZ – här hittar vi äntligen ostron och till dessa tar vi ett glas Sauvignon blanc, sitter som en smäck. Vädret är härligt, bukten med sina 144 öar i ett turkost hav – sicken lördag! 

I Waitangi undertecknades fördraget mellan européer och maorier och detta är en mycket viktig plats för kiwis (nya Zealändare). Platsen ligger vackert och varje år på nationaldagen utspelas här diverse festligheter. Tyvärr är nationaldagen den 6 februari och då är vi lite längre söderut på Nordön.

Efter en härlig dag vid och på Bay of Islands intar vi samma vackra läge vid strandlinjen som igår. Vi har tur, det är ebb och fullt av folk som letar skaldjur vid ebbkanten. Frågvisa som vi är begåvas vi med ett antal snäckor och musslor, handplockade av vänliga kiwis, vi kokar dem lätt i Sauvignon blanc.

Auckland på Nya Zeeland

Dag 1 på Nya Zeeland - Auckland

Vi bor mycket centralt, 400 meter från Waterfront och de nybyggda hamnkvarteren och ca 600 meter från Sky Tower. Vädret är tveksamt det blåser våldsamt och regnet hänger i luften. Åsa kollar som vanligt om det finns några familjehundar och Lars Peter kollar glasspriserna. Vi kan konstatera att det även på Nya Zeeland ser ut att saknas familjehundar och glasspriserna är skyhöga 50 spänn för två kulor. Inte klokt.

Från hamnen liknar staden Sydney mini men kommer man in i kvarteren är det en enda röra. Moderna nybyggen mitt bland äldre kulissliknande fastigheter. Det är ingen vacker stad, byggnadsmässigt men den har mycket charm med sina hamnar, sina vackra omgivningar och dessutom verkar det mesta gå tämligen lugnt tillväga. Sympatiskt.

Dagens första timmar tillbringade vi med en långpromenad i hamnkvarteren. Båtar i alla storlekar, överallt och i tusental. Allt från yachter till vanliga segelbåtar och American-cupbåtar. Auckland är verkligen segelsportens Mecca.

Det är obligatoriskt med Aucklands Sky Tower. Tornet som syns vida och som mäter hela 328 meter.  Vi åkte upp till våning 60 och beskådade den enastående utsikten. Våningen snurrade runt så vi kunde utan att flytta oss beskåda Auckland från alla håll. Från tornet kan man hoppa bungy-jump rakt ner på asfalten och plötsligt kom det en man farande utanför fönstret., säkert spännande men omgivningen mitt i stenöknen lockar föga.

Ja sen bryter regnet ut. Det finns skulställen så vi klarar oss bra och mellan dropparna tar vi oss runt i Aucklands kärna. Långa promenader tröttar.

 Dag 2 – Auckland

Efter gårdagens vandringar i stan längtar vi till de vackra omgivningarna och väljer att ta båten till ön Waiheke, en kuperad, grön och strålande vacker ö med långa sandstränder, regnskogsliknande skogspartier och fina vinodlingar. Efter uppfriskande bad tar vi oss runt med buss till tre av de 28 små vingårdarna på ön. Vinodlingen är en relativt ung företeelse på ön med start på 70-talet.

Mudbrick ligger enastående vackert, högt uppe på en klippa med det turkosa havet som fond, man tappar andan. Vinerna här är genomgående av hög kvalitet. De röda dock har dock en bakgrundssötma som inte riktigt faller oss i smaken men de är alldeles för dyra inte ett vin under 200 kronor.

Goldie, den första vingården på ön, etablerad 1978. Här bjuds vi tilltugg och även här god kvalitet på vinerna men alltför höga priser. Här smakar vi en rosé gjord på Merlot, mycket jordgubb i doften men torr o fin i smaken.

Den tredje lilla gården heter Te Whau. Den är belägen längst ut på en klippa och stockarna växer stupande, det är såå vackert.

Vinet är s.k. Five-star Wines och här är det bästa för dagen. Samma vin, tre årgångar med helt olikartade väderförhållanden ger tre helt olika viner. Alla tre mycket smakrika men 2009 har mer komplexitet och balans. De är dyra men det blir en flaska.

Hav och vin tröttar. Imorgon hämtar vi det som ska bli vårt hem de närmaste 50 dagarna, spännande.

Förresten; idag frågade Åsa en Australiensare om husdjuren; Han blev paff – husdjur är mycket vanligt och själv hade han både hund, katt, fåglar och sköldpadda! Dessutom var fruns kusin gift med en svensk.