De första dagarna i vårt nya hem

De första dagarna i vårt nya hem

Vi hämtade vårt nya hem hos Apollo onsdag morgon den 20 januari 2016. Vi ska köra på vänster sida i 50 hela dagar och vi är överens om att hela tiden säga vänster till varandra. Efter besök på supermarket ger vi oss iväg västerut mot de vackra stränderna Karekare och Piha, kända för fin surfing och den förstnämnda som inspelningsplats för den mycket fina filmen Pianot. Åsa är dagens förare och det tar ett tag att hitta bilens höjd och bredd i vänstertrafiken.

Att köra inne i Auckland med all trafik är ingenting mot den smala, slingrande väg som tar oss till Karekare, fy f.n. Plötsligt uppenbarar sig en trädstam över vägen, 3 meter står det på skylten och vi är 3,20 – vi kan inte backa – vi kan inte köra över den – vi måste köra under den – den lutar – vägen lutar – vi kryper under – det lyckas – Åsa svettas. Äntligen nere, puhhh.

Stranden når vi via en kort promenad i djungelliknande terräng. Det vi betraktar är det närmaste man kan komma en religiös upplevelse, det är magiskt - vågor som hus rullar in – nästan folktomt förutom några surfare – svart sand – allt omgivet av bergsformationer liknande stora troll och djungelliknande växtlighet. It was worth it!!

Vi kastar oss i vågorna – beundrar den magiska solnedgången, spenderar natten på den idylliska parkeringen och Åsa tänker på hur vi ska komma upp igen??

Ibland behöver man gå upp om natten och som tur var så var detta en sån natt – milde tid så många stjärnor – de låg ovanpå varandra, de låg i sjok – det var en stjärnhimmel som fått en astronom, ja även en astrolog att kissa på sig!

Vi kom upp – puh. Piha, även den en magisk strand men lite mer bebodd. Synd man inte hade en surfbräda, det hade alla – unga – mycket unga och gamla, men det gick bra i vågorna utan.

Färden dag två går vidare norrut och vi besöker på vägen vingården Coopers Creek. Här får vi en provning av vitt o rött och en pratstund med säljaren. Vi fastnar för deras Albarino och Pinot Noir som får följa oss norrut. I vinet känns de maritima vindarna, de ger en fin syra främst till de vita vinerna. Vid 18.00-tiden hamnar vi vid Mangawhai head. Mangawhai är ett paradis för surfare – vågorna är höga som femvåningshus och det är svårt att se sig mätt. Här är det mycket folk – alla har surfingbrädor.

Nu är det dag tre och vi har tagit oss an färden mot Whangarei, det är LarsPeters debut på vägen och Åsas tur att säga vänster.

Framme i Whangarei får vi internet, en god lunch och en spännande tur på en supermarket. Det regnar så vi kör vidare norrut mot Rusell, Paihia och Waitangi. På vägen passerar vi Kawakawa där den berömda arkitekten Hundertwasser designat ett dass! En toa utan dess like – ja bilderna får tala för sig själv – orten liknar en gruvstad i vilda västern.

Vi är framme för natten, i Paihia på en parkering precis i strandlinjen med utsikt över Bay of islands. God natt.

Palhia – Russel - Waitangi 

Nya skor som skaver mellan stor-och pekgtå. Man vänjer väl sig. Rusell måste ses – en gång Stilla havets helveteshåla, det var på valfångarnas tid, nu en tjusig semesterort med hus som komna från Louisiana (sett på film). Vi tar färja till staden som hyser det äldsta licensierade hotellet i NZ – här hittar vi äntligen ostron och till dessa tar vi ett glas Sauvignon blanc, sitter som en smäck. Vädret är härligt, bukten med sina 144 öar i ett turkost hav – sicken lördag! 

I Waitangi undertecknades fördraget mellan européer och maorier och detta är en mycket viktig plats för kiwis (nya Zealändare). Platsen ligger vackert och varje år på nationaldagen utspelas här diverse festligheter. Tyvärr är nationaldagen den 6 februari och då är vi lite längre söderut på Nordön.

Efter en härlig dag vid och på Bay of Islands intar vi samma vackra läge vid strandlinjen som igår. Vi har tur, det är ebb och fullt av folk som letar skaldjur vid ebbkanten. Frågvisa som vi är begåvas vi med ett antal snäckor och musslor, handplockade av vänliga kiwis, vi kokar dem lätt i Sauvignon blanc.