Del 3 Österrike, landet för vår första gemensamma utlandsresa, då var det skidor nu står annat på programmet.

Vi tog oss in över gränsen från Slovenien till Österrike, rätt facinerande gränsövergångar, pekande mot Ungern, Slovakien, Kroatien och Tjeckien och alla dess huvudstäder samtidigt. Vi var på väg mot ett slott, Schloss Kapfenstein, i södra Österrike i Steiermark. Stora delar av området ligger på gammal vulkanmark.

Slottet har drivits av familjen Winkler-Hermaden sedan kejsartiden och är även en vingård. Slottsherren var mycket villig att berätta om slottets historia och det gjorde han tillsammans med en härlig vinprovning. En spännande detalj var att gården (slottet) lämnar sin egen ek för tillverkning av vinfaten. Slottet har ett berömt vin, Olivin, på druvan Zweigelt, som vi givetvis smakade på genom den historiska rundresan tillsammans med greven.

Greven själv

Vi lämnade slottet efter några nätter. Vi hade ett helt fantastiskt rum med obeskrivligt vacker utsikt. Vi utsatte oss också för en 6-rättersmeny med husets olika viner och en 4-rättare, vilket medförde att Larspeters livrem numera har flyttat ett hål längre ut. Under middagen träffade vi ett trevligt Österrikiskt par från Wien, som liksom vi bodde två nätter på slottet. Det visade sig att de hade en liten lägenhet för uthyrning i centrala Wien, så vi slog till. Utöver lägenheten fick vi med oss en lång lista på ”saker att göra”, Fru Fortuna visade sig verkligen för oss.

 

Ett av tipsen var att besöka Weingut Neumeister i byn Straden, inte långt från slottet. I denna lilla by med typisk österrikiska hus, låg en modern byggnad i trä och betong. Byggnaden var vacker där den låg terrasserad bland vinstockar och blommor. Områdets specialitet visade sig vara Sauvignon blanc och vi provade samtliga! Vilka viner!! Helt olika de Sauvignon vi provat tidigare. De var rena, med dofter av krusbär och lite tropik för att avslutas med en smula grape. Här var det inget kasspiss eller en massa gräs, kort sagt mästerverk av druvan!!!! Det var inte lätt att välja vilka som skulle få följa med på resan så det blev ett urval.

 

Ett annat tips var att åka till den pittoreska vinbyn Rust vid sjön Neusiedlersee. Vi hade planerat in området Burgenland på vår resa men just Rust hade vi tappat. Rust visade sig vara centrum för vintillverkningen i området. Framförallt känt för sina söta viner Beerenauslese och det mycket söta vinet Ausbruch. Ausbruch görs endast speciella år då druvorna är extra fina. Rust visade sig vara en liten pärla med vackra hus, blommande bakgårdar och ett stort Seebad vid den väldigt brunaktiga sjön som endast är ca 1,5 meter djup. Den inbjöd inte till bad, istället gick vi ut och in hos de små vinmakarna. I byn häckade totalt 26 storkpar.

Häckande storkar

 

Vi riktade därefter in kompassen mot Wien. Här skulle vi under eftermiddagen träffa vår nyvunna vän Renate och få instruktioner och nycklar till lägenheten. Wien har en egenhet, ett eget vinområde, nästan i staden. På resan mot Wien tog vi av mot den lilla orten Stetten som ligger i appellationen Weinviertel.  På orten finns den berömda Weingut Pfaffl som under flera år har blivit utsedd till årets vingård i Österrike. Flera av deras viner vann guldmedaljer i Frankfurt och bla ett av deras Gruner Veltliner tilldelades den stora guldmedaljen. Detta var Åsas favorit som jurymedlem.

 

Vi välkomnades på gården av Julia Wimmer, Roman jr fästmö. Gården startade sin verksamhet 1978 med 1,5 ha. Drömmen för vinmakaren Roman Pfaffl och hans fru var att gör de bästa vinerna på bla Gruner Veltliner. Ansträngningarna har verkligen lyckats. I princip har samtliga förtjänster investerats i att bygga ut gården och skaffa fina markbitar för druvodling och modernisera vinframställningen. Idag har gården hela 120 ha och hela familjen arbetar i verksamheten. Roman är fortfarande aktiv och också mycket betydelsefull i utvecklingen av hela vinområdet.

Vi bjöds en underbar provning av samtliga Gruner Veltlinerviner. Det stoppade dock inte med dessa utan provningen tilltog med ett urval av andra mycket goda viner. Gårdens Chardonnay hade just utsetts till årets bästa vid en vinmässa i Berlin. Det blev ett dyrt kalas och nästan fullt i bagageluckan.

 

Väl i Wien blev vi positivt överraskade av den lilla lägenhetens läge. Det var gångavstånd till centrum och dess attraktioner och alla mysiga kullerstensgator med krogar låg hemmavid.

 

Under eftermiddagen blev det en promenad in till de hippa kvarteren, Muséumquartier, där vi insöp atmosfären innan vi träffades av ett rysligt åskväder. Tur att vi hittade en härlig restaurang på hemvägen. Larspeter åt Wienerschnitsel för tredje gången.

 

Schönnbrunn

Dagarna i Wien präglades av promenader, besök på muséer, slott, parlament, kyrkor, Hundertwasser, vinbarer, restauranger, pariserhjul på Pratern och spårvagnsåkning. Vi rekommenderar spårvagn, bra skodon, en paraply och nyfikenhet. Samtliga dagar blev det över 20000 steg trots spårvagn. Varje kväll åt Larspeter Wienerschnitsel, medan Åsa varierade sitt matintag. Vi konstaterade att Wien är en relativt lugn storstad, pampig, ren och trivsam. Tyvärr fick vi aldrig chansen att dansa Wienervals eller bevista opera eller konsert. Vi avstod även köandet till de berömda konditorierna men fick oss en god tårta på Schönbrunn.

Hundertwasser

 

Vinet i Wien var ständigt närvarande. De många vinbarerna lockade med det enkla vinet Gemichter sats men även med underbara Gruner Veltliner. På Wein & Co satt vi länge med goda Gruner och röda Sweigelt och njöt i natten. Efter 4,5 dagar i Wien vill ben och fötter vila en stund vilket tog oss vidare mot vinområde Wachau.

Inte långt från Wien ligger det vackra vindistriktet Wachau. Slättlandet omvandlades under resan till bergslandskap med terrasserade vinfält. Det var mycket vackert att färdas här längs Donau och smyga sig längre och längre in i den vackra dalen. I den idylliska byn Dürnstein ligger det berömda kooperativet Domän Wachau, här stoppade vi bilen. Hoppades på tur med öppethållande, yes! Här fick vi prova ett antal Gruner Veltliner och vi fastnade för några med härlig mineralitet som kröp in i bagaget.

En bit från Wachau ligger Kamptal och här hade vi letat reda på Domäne Peter Dolle som fått stora guld för sitt utmärkta Grauburgunder. Vi hade bokat tid och blev mycket väl mottagna. Herr Dolle hade uppfattat att vi kom från Polen, vilket innebar att hela huset stod på tårna för att klara språket. Tänk förväxla Schwerein med Schweden, ja så kan det bli! Herr Dolle presenterade hela sitt sortiment och vi hade en mycket trevlig provning denna sena eftermiddag, inte enbart med Grauburgunder, utan även med Gruner Veltliner och Riesling samt lite Spätburgunder. Den stora behållningen var  Grauburgundern och domänens  fantastiska vinkällare. Tio meter under jorden vandrade vi genom  långa, vackra gångar, omgärdade av dammiga vinflaskor och gamla ekfat, vilken upplevelse!

Vår hemort under dagarna i Wachau blev Spitz, en fin ort långt inne i dalen omgiven av terrasserade vinfält. Vi hittade ett fint boende på vingården Lagler. Här serverades vi bla en jätteläcker Flammkuchen med crème fraîche och senapsspetsad fikonmarmelad, whah ! 

 

Spitz med omgivningar visade sig vara än angenäma från cykelsadeln. Höga berg och djupa dalar, sången passade som handen i handsken denna soliga måndag. Efter en trevlig kväll på en Heuriger åkte vi nästa morgon vidare mot Tyskland, Pfalz och Speyer. Här väntade nya upplevelser, världens äldsta vinberg och världens äldsta vinflaska, spännande!

 

I den lilla vinbyn Edesheim ligger världens äldsta vinberg. Stockarna planterades under 30-åriga kriget för ca 400 år sedan, en okänd vinbonde. De har stått pall för allt, dessa 350 stockar av Gewurtstraminer. Vinet tillverkas än idag men passar inte vår plånbok, 103 euro för 37 cl.  Vi pratade lite med stockarna, det kändes andäktigt, vi beundrade de vackra rosorna och den fina minnestavlan på detta Rosengarten i Edesheim.

Världens äldsta vinberg

 

Byn Edesheim, en av byarna längs Pfälzer weinstrasse, dräller av vingårdar. Här besökte vi weingut Werner Anselmann som har fått pris för sitt rosévin på Melot. Efter en gedigen sortimentsprovning inhandlades några flaskor Riesling. Rosévinet var inget att hänga i granen.

'

Vi gjorde även ett stopp hos Winzerverein Deidesheim. Här har vi flera gånger hamnat hos Basserman-Jordan eller von Winning men varför inte på kooperativet. Damen ville gärna att vi skulle smaka allt men vi höll oss till Riesling. 

 

Varför åkte vi då just till Speyer? Vi var på orten förra hösten och till vår besvikelse då hörde, att vinmuséet var stängt. Nu skulle vi göra ett andra försök att få se världens äldsta vinflaska. Vi tog in på det fina hotellet vid Domen och såg fram emot besöket på det fina vinmuséet. Fortfarande under  renovering, så med lång näsa stod vi där igen. Tyvärr fick vi inte se vinflaskan i verkligheten men vi har den på bild. Vinet tros komma från omkring 350 år efter kristus. Upptäcktes under en arkeologisk utgrävning 1867.  Det går troligtvis inte att dricka men är till färgen rött. 

Världens äldsta vinflaska

Första kvällen i Speyer letade vi efter en trevlig vinbar och hamnade på SPD´s (socialdemokrater) valupptaktsmöte inför kommande lokalval.Vi blev bjudna att sitta ner och en av ledamöterna berättade allt om kommunfullmäktige i Speyer, en överraskning .

Förresten om ni åker till Speyer välj inte hotellet vid Domen! Jo älskar ni rejäla klockspel klockan sex på morgonen då är det ok men om ni vill sova välj något annat.

 

Andra kvällen var vi lite missbelåtna över det stängda museet, men vi dränkte våra sorger på den trevliga vinbaren Weinwunderbar. Här drack vi bla en underbar Grauburgunder, ojoj! Morgonen därpå blev det staden Mainz och nya upplevelser.

I Mainz träffas floderna Rhen och Main, här ska Åsa återigen delta som Jurymedlem, nu på en vinmässa för kvinnliga vinmakare och här ska vi se oss omkring. Vi spatserade längs med Rhen där nybyggena låg tätt. Husen ser ut som kopior av husen i alla nybyggda områden, fyrkantiga tegellådor i mörkbrunt eller beige tegel. Centrum visade sig vara en trist historia. Mainz var nästan helt utbombat efter andra världskriget men det man byggt upp liknar mest containrar i glas och någon plasthistoria. Till slut hittade vi några trevliga gator i Altstadt med småbutiker och vinbarer/restauranger. En sevärdhet var de vackra Chagallfönsterna i St Stefanskyrkan. Det räckte med två dagar i Mainz.

Att tyskarna gillar att festa det visste vi, men att alla vinbarer med mat vi besökte skulle vara fullbokade efter klockan sju det var en överraskning. En helt vanlig onsdagkväll, snorfullt. Det gick dock ingen nöd på oss. Efter de sedvanliga ca 20 000 stegen var det dags att besöka en av Mainz vinbarer, kl 17,30. Valet denna torsdagseftermiddag föll på den familjedrivna Weingut & Weinhaus Michel. Här möttes vi av den 2 meter och 10 centimeter långa vinmakaren Michel och hans bror. Maten var god och brodern var en mycket god försäljare som "lurade" på oss ett jättegott naturvin på Grauburgunder. Såhär i efterhand, Grauburgunder har blivit en liten favorit på resan. Mycket vin har gått genom våra näsor och strupar. Vi har gett oss själva tillfälle att lära känna nya druvor och intressanta vinområden. Som vanligt har vi alltför mycket med oss i bagaget men minnena är mycket värda när höst och vinter drar in.

Besöket i Mainz avslutades med Womens International Trophy, tasted by women. Vi befann oss i de gamla lokhallarna i Mainz, 80 jurymedlemmar som bedömde över 1000 produkter av vin, sprit och öl. Åsa höll sig till vinet och startade med 19 olika Tempranillo från olika områden i Spanien. Efter dessa följde 23 olika vita viner främst på druvan Sauvignon Blanc, här fanns hela vinvärlden representerad. Bland vinerna fanns läckerheter men även bottennapp och så ska det vara. Eftermälet blev nya lärdomar, nya bekantskaper och fina minnen. Tack Mainz för allt detta!

Nu har resan tagit slut och vi har intagit vår egen säng. Vi har upplevt olika länder, vacker natur, trevliga människor, nya vinområden och nya druvsorter. Inte minst har vi sett världens äldsta vinstock och världens äldsta vinberg. Tyvärr såg vi inte världens äldsta vinflaska men vi har den på bild.

Världens äldsta vinstock

Världens äldsta vinberg

Världens äldsta vinflaska

Nu börjar vi vår vinresa del 2 och är på väg mot för oss spännande och okända vinmarker.

Morgonen började redan kl 05:00. Vi hade ca 4 timmars körtid till Domaine Rabiega i Provence. Kl 10:30 skulle vi träffa Lars Torstensson för en provning. Lars har varit vinmakare på Brescou i flera år och nu skulle han valla oss på Rabiega. Domainen ligger vackert inbäddad bland kullar, berg, skog och vinfält intill byn Draguignan.Vi bjöds en fantastisk provning från cuvar, fat och flaskor och en genomgång av domainens  spännande historia. 

Till att börja med bjöds vi en mycket speciell Rosé , en ekad historia på Syrah. Den kräver mat, den kräver uppmärksamhet av smakaren, den räcker länge . Vi fastnade särskilt för denna Rosé från 2020, dyr men …..Sen till Clos Diere ett vin med lång historia som återuppstått, vilken återkomst. Vi provade tre nya årgångar, Syrah med en gnutta Grenache och Cabernet S, och en 2003:a, vilken kapacitet detta vin har!

 

Hungern tilltog och som tur var fanns det bord i restaurangen. Här bjöds vi fantastiskt god Ravioli, 

god rosé och gott kaffe. Vi tackar Lars, Kristoffer och praktikanten Alex för ett oförglömligt besök.

 

Efter en stunds vila gav vi oss iväg mot Bandol, druvan Mourvèrdres hemvist, och vingården Domaine de la Font des Peres. Vi hade bokat hemifrån, för oss en kändis sedan vinmässan i Paris 2019. Vi gillade vinerna och presentationen då och ville gärna utforska den i verkligheten. Domainen ligger fantastiskt vackert på 300 meters höjd med vinmarkerna runt omkring. Byggnaden syns på långt håll och backen upp tar andan ur en. Vi fick en trevlig genomgång av allt i caven och en smakning av 5 viner. Det visade sig att domainen i sitt nuvarande skick endast hade 10 år på nacken. Den dominerande druvan Mourvèrdre gör sig särskilt bra i Bandols klimat och används både till rosé och rött. Trevliga viner här men något saknas! Kanske är det tanninerna eller den kraftfullhet som druvan vanligtvis lämnar ifrån sig.

Domaine de la Font des Peres

 Vi hade bokat boende i själva orten Bandol. Orten ligger vid en bukt i Medelhavet och boendet låg ca 50 m från stranden. Tanken var bad och lite sol några timmar på morgonen, innan vinet tar över dagen. Planen gick helt i stöpet pga väderleken, 16 grader och mycket kraftig vind. Vilken tur att tjocka tröjan följt med på turen. Vi fick snabbt bokat ett förmiddagsbesök på det fina vinslottet Chateau de Pibarnon. Vägen slingrar mellan kullarna beväxta av låga, knappt synliga vinstockar, cypresser, olivträd och blommor. Högst upp, där vägen tar slut, ligger Pibarnon. Odlingarna runt slottet är terrasserade i en halvcirkel som för tankarna till en grekisk amfiteater. Här njuter Mourvèrdre sina dagar i sol och vind med närhet till det salta havet. Även här får en mycket högklassig provning som startade med genomgång i caven för att avslutas med avsmakning av tre rosé och tre röda viner. Ja, det blev lite Marc till slut också.

 

Mourvèrdre står för 80 % av odlingarna på Domainen och används som sig bör både till rosè och till det röda vinet. Samtliga viner var mycket smakfulla och hade en härlig intensitet i doften. De tre rosévinerna bjöd alla på olika dofter och smaker. De två första vid namn Le Chateau de Pibarnon rosé 2021 och 2022 var en blandning av 70 % mourvèrdre och 30 % cinsault. Här fanns rik frukt men också en komplexitet som är ovanlig i rosé. Den tredje rosén vid namn Nuances, 95 % mourvèrdre, var mycket speciell. Den hade lämnats i källaren i nästan ett år för att sedan spendera 9 månader i sandstenscuvar. Här hittade vi diverse dofter och smaker, aprikos, saffran, salvia och granatäpple och en härlig eftersmak.

 

De röda vinerna var storheter men olika. Det första vinet Restanque innehöll 70 % mourvèrdre och 30 % grenache och var fruktigare än de två övriga där mourvèrdren stod för 90%. De två senare, två årgångar av Le Chateau Pibernon har legat 18 månader på stora ekfourdres. Underbara toner av körsbär, viol och björnbär uppenbarade sig. I den äldre årgången kunde vi ana lakrids och örter. Eftersmaken sitter fortfarande i, jösses vilka viner, synd att de alla har ett relativt högt pris, nu blev det inte lådor utan flaskor som fick följa med hem.

 

Blåsten hängde i men staden bjöd en liten marknad, trevliga affärer och caféer och en fin vinhandel som samlade samtliga domainer i området. Det blev en liten provning till av riktigt goda Bandolviner. Det har trots vädret varit ett trevligt och lärorikt besök i denna vackra del av Provence. 

Resan gick vidare längs den franska rivieran, så vackert för ögat men massor av trafik trots söndagsförmiddag. Snart var vi på den Italienska sidan och här tilltog trafiken. Gudomligt vackert är det, med det blånande havet och de gröna bergen och de monumentala byggnadsverken till broar över ravinerna. Vi gjorde ett kort stopp i San Remo för en kopp kaffe och en promenad och sedan vidare mot Verona. Stoppet var förrädiskt, totalstopp flera mil på motorvägen och hoppet om att nå Verona innan natten anlöpte, grusades en aning.

Plötsligt gick korken ur och trafiken rann på som Champagnen ur en nyöppnad flaska. Verona nåddes kl 19:05 och det var ingen panik om lite mat före sängdags. Tydligen har vi kommit mitt i en karneval, tusentals människor, barn som vuxna utklädda till olika sagofigurer, konfetti, öronbedövande musik, aperol spitz, allt i en enda röra. Det visade sig, vi nådde Verona mitt i den årliga karnevalen och vilken fest det var!

 

Dagen därpå hade lugnet lagt sig, solen sken och shortsen kom på. Verona visade sig från sin allra bästa sida. Friskt ljusblått vatten i floden Adige, ståtliga solbelysta palats från svunnen tid, massor av folk på besök samt snöbeklädda berg som skymtande i bakgrunden, så vackert.

 

Julia

Det var tredje gången vi bevistade denna underbara stad, kan det vara Romeo och Julia, flodens dragningskraft, den italienska atmosfären eller den vackra arenan som doftar musik och teater, vad har staden som lockar och pockar för återbesök. Non lo so?

Jo, kanske det var vår favoritvinbar

Mycket trevlig vinbar

Dagen därpå for vi vidare mot nya äventyr.

Denna gång gick resan till Slovenien. Målet var vinorten Jeruzalem som vi blivit tipsade om. Vi körde genom ett mycket grönt men relativt platt landskap utan en enda vinstock. När vi närmade oss Jeruzalem tilltog skogarna och kullarna och en fantastisk, nästan osannolik landskapsbild avtecknade sig. Kullarna var inte kullriga efter varandra utan gick i kors om varandra. På kullarna växte magra vinstockar i oändligt grönt gräs.

På en av topparna åt vi middag, solen flödade, vinden svepte , det var som tempelriddarna en gång sagt om området, detta måste vara himmelriket, vi har kommit till Jeruzalem. Dessutom tyckte de mycket om vinerna som serverades och än idag heter huvuddruvan Sipon (Cést bon) som egentligen är Furmint.

Karneval i Verona, vinfestival i Jerusalem. Inte visste vi att vi skulle hamna i världens vinfestival den förste maj. Till arbetarnas ära har vingårdarna öppna dörrar och både gamla och unga, går man ur huse med musik, sång och flaggor. Vingårdarna bjöd in, hällde upp Spritz, som bestod av vitt vin och mineralvatten, och festandet var igång. Själva vandrade vi kullar upp och ner, beundrade den oemotståndliga utsikten åt alla håll och vinkade åt alla glada människor. Uppe i Jerusalem samlades alla till grillat och ännu mer vin. Vi tog oss tillbaka till den mycket trevliga gården som vi lämnat och bjöds nu gårdens samtliga viner. Till vinerna serverades bönsoppa. Vilken dag!

Fest i byn

Den andre maj var allt stängt i Slovenien. Vilodag. Vi tog bilen till Kroatien och den lilla staden Varazdin på andra sidan gränsen. Åter tillbaka i Slovenien och Jerusalem hittade vi en öppen vingård, Malec. Här fick vi en härlig provning av Sipon, Grauburgunder, Savignon blanc blandat med en Laski Riesling, en Cuvée på fem druvor samt en Pinot Noir. Vinerna var mycket rena i smaken men Laski Riesling är inte något vi rekommenderar.

Det Slovenska äventyret avslutades i Maribor. Vi var nyfikna på skidbacken men framförallt på världens äldsta vinstock. Regnet hängde tungt över bergen, dimman drog ner alla gardiner för backarna men vinstocken prydde sin plats. 

ca 450 år gammal

Den var häftig att beskåda och ännu häftigare, den bär fortfarande frukt. Några flaskor per år som är alltför kostsamt. Givetvis fanns en vinbar till vinstockens ära och här serverades vi en fin 5-viners provning, tre vita, ett orangevin och ett rött. Två av de vita var torra viner med generös doft av ananas och lime, en god smak av detsamma som satt i länge. Det tredje vita var en halvtorr Savignon Blanc som var mycket speciell. Röda bär, fläder, örter så god att den fick följa med i bilen tillsammans med det oranga vinet som var ett helkvällsvin till intressanta samtal, Woh!

En favorit

Vi har imponerats av Sloveniens natur, dess viner och alla vänliga människor. Vi har dock synpunkter på språket, det ser svårt ut, det är svårt att uttala alla konsonanter och tecken men Slovenerna är duktiga på tyska och engelska så vi klarade oss bra ändå. Nu går turen vidare till Österrike men det återkommer vi till i nästa avsnitt.