Sydön del 3

Toko mouth heter denna freecamping, som det verkar bortom all ära och redlighet, men det visar sig vara ett riktigt fynd. Morgonen bjuder varm sol, en härlig strand och en lektion i cricket - kompenserar grusvägen.

Färden går mot Dunedin, en stad i Helsingborg storlek som byggdes upp av skotska emigranter i slutet av 1800-talet. Förresten betyder Dunedin – Edinborough på gaelliska. Dunedin visar sig vara en mycket vacker stad som börjar med sitt centrum vid det turkosa havet och som breder ut sig på de höga bergskullarna runt omkring. Staden har NZ äldsta universitet och den vackraste järnvägsstationen.

De senaste dagarna har fåren dominerat synfältet – milde tid – de är överallt – klippta och oklippta.

Otago Peninsula just utanför Dunedin är betagande i solskenet. Sälar, sjölejon, kungsalbatross och mängder av andra fina sjöfåglar som vi tyvärr inte känner namnen på. Ännu en upplevelserik dag som slutar med möte med ett gäng franska ungdomar på en freecamping – bra att öva franskan!

Vi är i Oamaru en liten fin stad vid östkusten. Staden är berömd för sina överdådiga kalkstensbyggnader med pelare och ornament, något helt annat än de Westernpräglade småstäder vi hittills sett. I Oamaru finns pingviner och dem vill vi se. Pingviner simmar ut i havet vid soluppgång och kommer hem till sitt bo vid skymning så det gäller att vara på plats vid mörkers inbrott. Vi betalar 28 dollar var för att sitta på första parkett när de anländer, de kommer i grupper, strävar uppför kantiga stenar och klippor innan de når sina gräsiga bon, de väsnas och inväntar varandra de är underbara. Efter två timmar i kylan kommer vi hem till campingen och vad väntar, helt gratis minst 40 pingviner på vår camping. De har sina bon under buskar och plankor och avslöjar sig genom sina höga läten. De är lätta byten för råttor och vildkatter. Tänk om vi vetat att vi hade premium parkett hemma!

Fy vilken kall natt men morgonen är underbar. Pingvinerna har redan gett sig av och vi åker en vacker väg upp mot Lake distrikt med sina underbart blågröna sjöar och snöiga alper. Vi landar i en oförgäten by som heter Oramamara. En typisk landvägskorsning med några caféer, två mackar och presentshopar med massor av kineser. Vi hittar en fin freecamping och efter en natts mycket sval sömn möts vi av hundratals får utanför dörren.

Vägen mot Lake Tekapo är verkligen ett stäpplandskap, vi ser framför oss mongoler på häst men istället är det ett och annat får, någon enstaka häst men inga människor. Det är en vacker ödemark, bakom en krök dyker det upp kristallklara, gnistrande blåa sjöar. Lake Tekapo är en sådan. Klarblå himmel, nästan vindstilla, perfekt väder för flygtur över alper och glaciärer. 50 minuter i luften, åtta personer i ett pytteplan. Vi går nästan in i glaciärsprickorna och det känns som vi hänger på bergssidorna, vi kryssar över detta overkliga snö/islandskap, kommer ut över regnskog och in över gnistrande glaciärsjöar – det är bedårande – oförglömligt. Vi är omskakade och tar ett mycket uppfriskande bad i Lake Tekapo.

Slutet på resan närmar sig men ännu har vi nästan en vecka att njuta. Vi har missat ett viktigt vinområde Waipara valley som ligger norr om Christchurch men det ska vi ta igen. Trippen dit går genom jordbrukslandskap och typiska små samhällen liknande vilda västernstäder. Efter några rejält kalla nätter i höglandet kommer vi ner på varmare breddgrader och den riktigt varma sommartemperaturen återvänder.

Waipara valley ligger mycket vackert omgivet av berg, kullar med grönskande vinrankor och vattendrag som gör det möjligt att odla. Området är idealiskt för Pinot Noir men det odlas också en hel del Riesling, Chardonnay och Bordeauxdruvor.

Helgen gick i vinets tecken. Lördagen ägnade vi åt fem noga utvalda gårdar med mycket fin Pinot Noir. Vi återkommer till vinrecensionerna senare, söndagen ägnades åt den årliga mat- och vinfestivalen i området.

Det går inte riktigt att jämföra denna festival med den i Marlborough, denna är mindre men uppställningen är enorm. Även här är alla åldrar representerade, det finns mat och vin i överflöd och härlig musik, trevliga föredrag och ett strålande väder. Som grädde på moset blev vi erbjudna at övernatta bland vinfälten hos en vinmakare, vi tackar Waipara för en trevlig helg.

Vi är spända på Christchurch, hur det ter sig efter de förödande jordbävningarna 2010 och 2011. Vi vet att de bygger och reparerar men det vi får se är en byggarbetsplats. Vägarna är bubbliga men under reparation, vissa hus står spruckna, de flesta har trillat ihop men nya byggs, affärer och restauranger i containrar; ja mycket återstår att fixa 70 % av stan föll ju ihop. Innan vi kom till Christchurch var vi i en mindre stad några mil norrut och här fanns tydliga spår av jordbävningen. Ett stort fält, såg ut som ett gammalt skjutfält, helt öde. En dam vi träffade berättade att här fanns hus, trädgårdar, ja en hel stadsdel som helt hade utraderats, hon hade själv haft sitt hus här!

Från Christchurch ska vi flyga hemåt onsdagen den 9 mars men innan dess ska vi träffa Jaynie och Geoff. Märkligt, vi har aldrig setts, men vi träffade Jaynies syster Lynn i Frankrike i somras, och sedan dess har vi haft mailkontakt. Tyvärr missade vi varandra när vi var i Auckland och då fick vi istället telefonnummer till systern och hennes man. Det blir en mycket trevlig kväll med mat, prat och vin. Vi parkerar i deras trädgård och bjuds härlig frukost och dusch på morgonen, de är så gästfria och vi hoppas träffa dem i Frankrike till sommaren.

Nu återstår vackra Banks Peninsula med den lilla franska byn Akaroa. Hit kom fransmännen, köpte marken men blev grundlurade av engelsmännen som tog över. Ännu består det franska arvet, bla i gatunamn och restauranger. Området är otroligt vackert, gräsöken på de höga, branta kullarna och en kustremsa som genomskärs av smala vikar med bländande turkost vatten. Vi glädjer oss åt att vi gjorde denna sista resa i detta underbart vackra land, det är såhär vi vill minnas dig. TACK NYA ZEELAND  FÖR UNDERBARA MÅNADER.