Vinresa i Spanien Bierzo, Toro, Madrid och Alicante

Vi gjorde en Spanienresa från väster till öster!

Flyget landade i Bilbao och där mötte våra vänner, från Frankrike, Inger och Börje, upp. Dagarna i Bilbao var varma o goa o vi fick uppleva stadens puls. Tyvärr var det måndag så museet var stängt. Vi dränkte sorgen med god mat o gott vin, vi vandrade o vi hade härliga timmar både i Gamla stan o uppe ovan  Funicularen. Vi bodde på ett bra hotell i centrum där vi noga följde det svenska valet. 

 

Vi packade därefter in oss i Inger o Börjes elbil och åkte de 40 milen till Bierzo, Munskänkarnas vinort för året. 

Bierzo DO.

Bierzo är ett litet vindistrikt och relativt nytt DO (1989) som omfattar både röda, vita och roséviner.  Huvuddruvan för de röda vinerna är Mencia. En röd Bierzo måste innehålla minst 70 procent av  druvan.  Mencía är en kvalitetsdruva som kan producera ett tilltalande och aromatiskt vin liknande Cabernet Franc, dock med låg färgintensitet.  

För de vita vinerna är Godello huvuddruvan. Godello är numera en av Spaniens mest spännande vita druvor och har på kort tid gått från nästan bortglömd till högt respekterad. Den förenar citrus och stenfrukt med tydlig mineralitet och textur. 

Bierzo är grönt, frodigt, bergigt, frukt, vin o grönsaker växer i alla krokar. Vi bor i den lilla byn Villafranca på ett mysigt hotell ( Finca esencial) som drivs av makarna Roland och Raquel Barmet-Garcia. Precis utanför kommer pilgrimerna som vandrar på Camino de Santiago. Många pausar i Villafranca. Det visar sig att Roland och Raquel också har en vinodling. Naturligtvis måste vi prova gårdens samtliga viner. 

Här bor vi

Börje Roland Inger

Roland bjöd in till rundvandring och provning redan första kvällen. Vinfälten innehåller allt ifrån gamla stockar till olivträd, päron, äpplen och fikon. Det är småskaligt och vackert.

Efter vandringen var det dags för provning. Vi fastnade för Tinto reserva som bestod av 100% Mencia och det vita vinet, Esencia Blanco, 100% Godello. Vinet hade en härlig syra. Doft av äpple och päron men en lång eftersmak. Givetvis blev det inköp av några flaskor.

Vi hade planerat att besöka såväl stora som små vinproducenter så några hade vi bokat innan avfärd. Vår andra provning tog vid hos Bodegas Adria www.bodegasadria.com som var 24 hektar stor. Utöver de egna odlingarna så köpte man in vin från olika delar av Bierzo. Adelino Perez Gil berättade om egendomen och vinframställningen som är uppdelad i två delar, en som massproducerar vin till boxar som säljs i snabbköp över hela landet och en del finvin av hög kvalitet till buteljer. Senor Gil smittade av sig med sin entusiasm och vi fick en underbar provning av finvinerna som samtliga var gjorda på Mencia och Godello. Mycket tilltalande  viner som givetvis inbjöd till köp. Senor Gil berättade också att han inom kort skulle närvara vid en vinmässa hos Munskänkarna Stockholm.

Vårt hotell var omgivet av vinbuskar med relativt stort utrymme emellan. Gräset och blommorna växte högt. Dessa lutande marker ägdes av Nacho Leon, ägare till vingården Demencia. Han mötte upp oss ute på fälten där han berättade allt om vinets historia i Bierzo. Hans engagemang gick inte att ta fel på och hans förhållande till jorden var så stark att det blev som en kärlekshistoria.  Hans vinstockar var spridda i området och hade den aktningsvärda åldern av ca 100 år. Vi fick lektion om marskar och småkryps liv och nytta bland vinrankorna. Vinerna produceras så nära naturviner som möjligt. Efter rundvandringen bland vinstockarna åkte vi till hans butik i centrum av Villafranca. Nu provade vi otroligt goda viner: hela sortimentet var utmärkt, vi ville ha allt men med begränsat utrymme så blev det

Pyjama Mencia: Druvorna kommer från drygt 60-åriga vinstockar. Vinet har lagrats i 6 månader på gamla franska ekfat. En Mencia av hög kvalitet med hög syra och fruktighet.

Demencia Villegas: Smakrikt vin med komplex eftersmak. Mencia 100%.  Gottigottgott.

Högt uppe på en bergsknalle ligger den stora vinanläggningen Prada A Tope - Palacio de Canedo. Det var värt ett besök, en vacker hotellanläggning, restaurang och butik och givetvis en vinbar. Kanske en turistfälla men vi smakade fyra av deras viner, goda men de levde inte upp till Demencias kvalitet.

Slutet nalkades för oss i Bierzo. Vi har provat många goda viner men vi måste också kolla på de gamla romerska guldgruvorna LAS Medulas.  Detta är en riktig turistattraktion , fridfullt nu i september men fantastiskt. Vi har ätit gott på bla Restaurante Canada o Vina Femita, vi har fått mycket god frukost på vårt hotell med färska frukter o marmelader från gården o gott bröd. Kort sagt en härlig mat o vinvistelse i Bierzo som kan rekommenderas.

Bilen stod nu packad för vidare färd mot vinområdet Toro. 

Turen gick i ful natur, allt var beigt, gult och torrt. På fälten vinkade en och annan solros men de flesta var i skördetillstånd, svarta och fula. På andra fält vajade majsen men det mesta var torrlagt. Toro ligger högt omgivet av gula fält och branta sluttningar mot floden Duero.

Även här träffade vi på Santiago domingo på sin färd från Valencia till Compostella. Vi bodde mitt i staden och hade väldigt nära till de fina torgen med alla barer och restauranger. De flesta vingårdarna låg utanför Toro och vinerna växte på de steniga och sandiga kullarna runt området.

Toro DO.

Toro, fick sin DO-klassning 1987 och ligger längs Duero-flodens dalgång på en höjd av 620–825 meter över havet. Jordmånen är mestadels sandig, stenig och lerig, en mark som till stor del motstod vinlusen (phylloxera). Detta betyder att det finns gott om oympade gamla vinrankor. Toro räknas som ett rödvinsdistrikt även om här även produceras både vita och rosé viner.  Huvuddruvan är Tinta de Toro, en lokal kraftfull anpassning av druvsorten Tempranillo. Druvan har tjockt skal, vilket ger vinerna djup färg, fasta tanniner och hög koncentration. De röda vinera är gjorda på minst 75 % Tinto de Toro. 

Numenthia

Vi anlände till Toro sen fredag eftermiddag och närde en förhoppning om att kunna besöka kungen av vingårdar i området nämligen Numenthia. Vi tog sikte på Bodegan och hade en väldig tur eftersom vi blev insläppta av en mycket trevlig senor som berättade hela historien om odlingarna och vinerna. Tyvärr kunde vi inte smaka vinet men vi fick gärna köpa och det gjorde vi givetvis. Vinet Numenthia smakade vi sedan på en bar inne i Toro, underbart. Vi slog till med några andra flaskor som komplettering. 

På lördagen hade vi bokat in två vinegendomar; Farina och Bodegas Bigardo. Farina låg i princip direkt utanför Toro, en jätteanläggning men grundades i mindre skala 1942. Idag är det tredje generationen av familjen som sköter vinframställningen. Familjemedlemmarna är väldigt konstintresserade och i den inbjudande Bodegan pryds väggarna av fina verk av spanska konstnärer. Vissa verk pryder också etiketter på vinerna från gården.

Farina

Vi hade tur som träffade en mycket trevlig dam som bjöd oss på en fantastisk provning av allt vi ville smaka. Hon bjöd också på tilltugg och några glas extra till de som inte körde för dagen. De bästa för vår smak var Crianzan och Campus Gothorum vilka också fick följa med i bilen.

Vi hade lite tid över innan vårt besök på Bigardo så vi tog en chans och åkte till Elias Mora. Tyvärr fanns det ingen plats över för oss vid provningen men vi fick en gårdspresentation och en chans att hälsa på ägaren och vinmakaren Victoria Benavides, så trevligt.

Bodegas Bigardo låg mitt ute i knowwere men givetvis intill floden Duero och intill Compostellaleden inte så långt från Toro ändå! Mannen bakom vinerna heter Kiko Calvo en mycket intensiv och snabbpratande spanjor som rest världen runt för att lära sig om vinframställning och få nya intryck. Efter en rundvisning på ägorna är det dags för provning inne i hans mycket trevliga vinbar och butik mitt i Toro. Han bjuder verkligen till och vi får prova samtliga viner med mycket prat emellan. Det kommer även andra gäster såhär på lördagseftermiddagen och vi har en mycket trevlig stund tillsammans. Vi gör givetvis vissa inköp även här.

Efter alla dessa viner både här och där var det dags för en långpromenad längs floden och en snutt på Compostellaleden.

Vår utfärd med vännerna Inger och Börje gick mot sitt slut på en trevlig restaurang på torget där vi drack härliga viner till vårt lamm. På söndagen bar det iväg till Vallaloid, här blev vi avvinkade och fortsatte vår resa med tåg till Madrid. Måste berömma de spanska snabbtågen, fina utrymmen och avgång på minuten.

Väl framme i Madrid checkade vi in på Axels hotell. Ett  trevligt hotell med pool på taket, väldigt centralt och härlig frukost. Det var ett antal år sedan vi senast var i staden så vi tog oss tid att hoppa på samtliga turer på hopp on hop off -linjerna. Vi tog oss till museer och vandrade mycket i de olika centrala områdena i staden. 

Kungliga slottet

Vi kollade shopping, åt gott på kvällarna o drack goda viner. Vi hade fått tips på en särskild restaurang, Sala de Despice SDD. Här serverades väldigt små men ytterst läckra tapas. En annan vana blev Tinto Verano, rött vin med is och läsk, väldigt läskande i värmen.Vi konstaterade att Madrid är en mycket vänlig stad att promenera runt i och dessutom finns det vattenhål överallt. Efter fyra dagar tog vi tåget till Alicante, hyrde bil o körde till staden Altea där vi avslutade vår Spanientripp med fyra trevliga soldagar.

Att det blev Altea har sin alldeles speciella historia. Här vistas nämligen en av Larspeters gamla vänner Jarl Asklund. De hade inte setts på 50 långa år men hållit sporadisk kontakt på FB. Nu var det dags för träff. Det visade sig att Jalle hållit till i Altea i 17 år, inte på heltid men av och till. Det blev mycket snack om gamla minnen, gamla vänner och allt som varit under åren.

Jarl Asklund

Vad vi inte visste var att det just dessa dagar när vi var på besök i staden så hölls den årliga paraden kring uppgörelsen mellan Morer och Christianes. Under fyra dagar var det parader, musik, muskötskjutningar, fyrverkerier mm alldeles utanför dörrarna. 

Vi behövde pausa från allt och besökte  byn Villejoissa o i bergsbyn Gueleta samt vattenfallen vid floden Aleta. Vi hann även med en vingård, Bodega Enrique Mendoza, uppe i bergen. Altea är fint men stranden är stenig. Sista dagen spenderade vi i Alicantes gamla stadsdel el barrio.

Tänk vad vi sett mycket av Spaniens torra marker under dessa veckor från väster till öster. Vi tackar Inger och Börje för fina dagar tillsammans i ert elfordon och för att ni härbärgerar vårt vin från resan.  Vi tackar spanska järnvägar för fina tåg och så tackar vi Bierzo för bekantskapen med Menzia och Godello. Vi tackar naturligtvis Jalle för trevlig guidning.

Vårresa till vårt kära Frankrike 2026.

Exakt den 19 maj var vi redo för årets Frankrikeresa. Nu har Rasmus och Gina bott två år i Pezenas, i vårt lilla fina hus, som blivit ännu finare under deras ägarskap. Precis som vanligt vid bilfärder söderut stannar vi några nätter på diverse orter för att lära känna nya vinområden i Europa. Den första natten tillbringade vi i Bernkastel-Knus i Moseldalen. I denna pittoreska by, där vi varit förut, provsmakade vi diverse goda viner, främst Riesling, som fick följa med på resan söderut. 

Dagen därpå förflyttade vi oss till en vingård i  Beaujolais, närmare bestämt Domaine Gillés Copéret i den lilla byn Regnier. Här bjöds vi på vinprovning med viner odlade på fem olika ställen i Beaujolais. Vinerna var utmärkta och alldeles för många buteljer placerades i kofferten. Detta var fjärde besöket i Beaujolais och vi dricker med förtjusning de röda dropparna på Gamay.

Pingsten närmade sig och så gjorde även Languedoc. Vår glade vän ”slottsherren” Håkan väntade oss i Puissalicon, Lena, hans fru, var tillfälligtvis i Sverige så han längtade efter sällskap. Först svängde vi dock in i Pezenas för att krama våra kära. På pingstdagen flyttar vi in i lägenheten vi hyrt i vår by. Två nätter bor vi tillsammans med Håkan på slottet. Värmen har verkligen slagit sig ner i Languedoc. Som vanligt beundrar vi de ljuvligt gröna vinstockarna, de grå bergen lite i fjärran och de sandstensfärgade husen i byarna. Huvudgatan i Pezenas har äntligen blivit färdigrenoverad. Vilken enorm skillnad det blivit för den lilla orten att kunna ståta med en infart värd byn. Nya träd, blommor och små buskar, breda fina trottoarer och mängder med stora underjordiska sopkärl för sortering, så snyggt!

Marknaden på lördagen var som vanligt mycket välbesökt. Det var säsong för körsbär och meloner, färggranna tomater drog blickarna till sig och vid ostronkioskerna köade sugna besökare för sex ostron och ett glas vitt. Marknadsbesöken är obligatoriska. Det är så mysigt att bara gå omkring bland stånden och andas in atmosfären, kolla på de vackra uppläggningarna, smaka på korven och osten, ta en kopp kaffe på caféet och prata med någon bekant som dyker förbi.

Vi hade fjorton dagar framför oss, flera dagar hade vi redan inplanerade aktiviteter så tiden for fram. Tisdagen spenderade vi i den lilla staden Vias där vi bjudits till 90-årskalas. Vår gode golfvän Rigmor fyller 90 i sommar och ett tjugotal gamla golfvänner passade på att fira henne med lunch, eftermiddagen lång.

Rigmor 90 år

Naturligtvis lockade Medelhavet och de vackra stränderna. Från Pezenas har vi ca en halvtimmes bilfärd till stränderna. För oss badälskare blir det nästan varje dag. Det är baden vi vill åt samt de underbara promenaderna längs stränderna.

Trots att det gått några år sedan vi bodde längre perioder i Languedoc så består vänskapen med många härliga människor som vi passade på att träffa över lite mat och vin. Det är härligt att ha kopplingarna och vänskaperna kvar och enkelt komma tillbaka till gemenskapen. Att hålla kontakten med trakten genom Rasmus och Gina är givetvis ett extra plus. De är ju det främsta skälet till att vi åker tillbaka. Så förutom att de försett oss med lakan och handdukar till boendet så fick vi också ett antal härliga kvällar med god mat och gott snack tillsammans. Att komma till sitt gamla hus är en fröjd! Att se det i sin nya, välvårdade och delvis omgjorda stil är också det en fröjd!! Ni kan ni!

Languedoc är inte enbart släkt, vänner, marknad och mat utan också vin och vingårdsbesök. Denna gången besökte vi två helt nya bekantskaper och några gamla vinvänner. Vi fick två tips av Micke från La belle vue i Neffies. 

Domaine l’Anqueven www.lanqueven.com i Fontés. Nytt för oss. Modern vingård på 7 ha som drivs sedan 2016 av ett ungt par. De har tagit över vinproduktionen från föräldrar som sålde sin produktion till kooperativet. De har bl.a sparat vinstockar av Petit Verdot som är vanlig i Bordeaux men mycket ovanlig här. En höjdare var Amphore Rouge 2023 samt deras mycket smakrika rosé. Vi rekommenderar verkligen ett besök här!

Domaine Bardi och Alquier www.bardi-alquier.fr. I Faugeres. Mitt i byn ligger denna för oss okända vingården. Den 12 hektar stora domanien drivs av paret Thibaud et Sophie Bardi et Fourtou. De odlar Syrah, Grenache noir (över 60 år gamla), Mourvèdre, Carignan, Grenache blanc, Marsanne och Roussanne. Det mesta på relativt hög höjd. Terroiren består av schystes och runtom har vi den kryddrika garrigen. Detta är en mycket trevlig och vacker Domaine som drivs av ett mycket serviceinriktat och inbjudande par. Här presenterades hela vinproduktionen av inbjudande både röda och vita viner. Vi förvarar nu ett antal buteljer i skåpen och är spända på hur de smakar i en annan miljö. Besök Domainen ,det är den verkligen värd!

Thibaud och Sophi Bardi de Fourtou

Domaine Gaujal www.gaujal.fr I Pinet. Här har vi varit förut för att vi gillar deras olika picpoulviner. Detta är trakten för just denna druva och här experimenterar man och tillverkar flera riktigt bra viner som är friska och rena. Natuligtvis blev det en låda även här.

Domaine Gaujal

Innan vi lämnade Languedoc för denna gång fick vi uppleva musik och skådespel på slottet i Puissalicon. Under Nuit Blanche presenterade olika konstnärer textilkonst på olika ställen i byn. Festligheterna sammanföll med firandet av Sveriges nationaldag och avslutades med vacker musik från harpa och blås. Tiden går fort när man har kul och helt plötsligt är det dagas att fara hemåt.

 

Trippen till Sverige gick denna gång via Jura och det lilla tyska vinområdet Ahr. Vi är verkliga fan av Jura både för att de har världens godaste ost, Comté och mycket goda viner därtill. Som vanligt inhandlade vi osten på mejeriet i Poligny och vinet köpte vi i den lilla byn Pupillin, vår favorit hade tyvärr stängt så vi fick nöja oss med Fruitieret. Magen lugnade vi på favoritrestaurangen La Finette i Arbois. Vi drog därefter vidare mot Vinområdet Ahr.

La Finette 

Vinområdet Ahr är ett av de nordligaste och minsta av de tyska vinregionerna.  Vingårdarna ligger vid floden Ahr på branta terrasserade sluttningar strax söder om Bonn och sägs vara ett av Tysklands vackraste vinområden. Här tillverkas Tysklands bästa Spätburgunder. Området präglas än idag strakt av den stora översvämmningskatastrofen 2021. Stora delar av området drabbades hårt och fortfarande pågår upprustningsarbetet och stora renoveringar av hus och vägar. Vad vi kunde se hade själva vinodlingarna klarat översvämningarna väl, trots de mycket branta sluttningarna. 

Branta vinterasser

Domaine Meyer- Näkel, www.meyer-naekel.de I orten Dernau ligger Meyer-Näkel en familjeägd vingård som gör några av de de bästa vinerna på Spätburgunder i Tyskland. Nu är det döttrarna till fadern Werner Näkel som driver gården. Gården drabbades hårt av översvämningarna 2021. De har byggt ett provisorium vid vägkanten där de även tar emot besökare. Vilken provning vi fick, trots att vi kom oanmälda. Deras olika spätburgunder är utsökta, rena och lena, ingen träsmak och mycket läcker frukt. Den dyraste ska vi spara till jul. En av de kvinnliga ägarna, Meike Näkel driver också ett vinprojekt i Bruchsal, Baden tillsammans med vinmakaren Markus Klumpp. Vinerna har namnet Hand in hand.

Meike och Dörte Näkel

Kooperativet Dagernova i Dernau. Detta är en jätteanläggning och de flesta restaurangerna i området serverar något vin från kooperativet. Den mycket trevliga mannen vi träffade här berättade ingående om kooperativets historia och om de trevliga munskänkar från Hörby som gästat anläggningen. Deras besök hade resulterat i en resa till Hörby för vinprovningar med Munskänkarna i Hörby. Vi fick en gedigen provning av deras produktion och även här gjorde man god Spätburgunder.

Weingut Nelles www.weingut-nelles.de. Detta är en stor flott anläggning i den lilla byn Heimersheim. Här kostar det 15 euro att prova 5 viner. Vi valde att prova spätburgunder  av olika kvalitet. Även här var vinerna mycket läckra, rena och med minimalt av trä. De smakar bra även på hemmaplan.

Ahrweiler Winzer Verein. www.ahrweiler-winzerverein.de Kooperativet är 140 år gammalt och har ca 25 aktiva vinbönder. Här fastnade vi bla för “WEISSER TURM” 2025. Blanc de noir. Trocken. Gjort på Spätburgunder och Cabernet Sauvignon. En skojig och ovanlig blandning som ger ett friskt och fruktigt vin. Även detta ligger i skåpet.

Ja så var det även denna gång fullt i bilen och färden genom Tyskland och Danmark gick på lätta hjul!

Båtluff på Kanarieöarna januari. 2026

Nu har vi varit på Kanarieöarna

Vi hade aldrig varit på Kanarieöarna men för några år sedan såg vi en kriminalare på TV som hette”El Hierro” och då blev vi nyfikna på öarna. Under hösten 2025 pratade vi en del om den trista januari och då kom Kanarieöarna på tal igen. Varför inte en ”båtluff” på några av öarna i januari 2026. Sagt och gjort vi löste en enkel biljett till Teneriffa med avresa tidig nyårsaftonsmorgon.

Vinutforskning ingår ju alltid i våra resor, så även denna gång. Det skulle dock visa sig lite svårare än vad vi hade tänkt oss. Vi visste att vinproduktionen generellt var liten och bodegorna små men de visade sig dessutom vara svåra att hitta. Ingen reklam eller marknadsföring. De kanariska vinerna lyste i stort sett med sin frånvaro i livsmedelsbutikerna och på många restauranger. Men icke för ty. Vi gav inte upp så lätt. 

Kanarieöarna producerar nämligen unika och ekologiskt intressanta viner. Tack vare sitt vulkaniska klimat slapp de undan vinlusen och öarna har bevarat många gamla druvsorter. Exporten har mindre betydelse då vinerna i regel konsumeras på plats. 

El Teide

Vi anlände till Teneriffa i moln och regn. Ovan molnen visade sig El Teide i all sin prakt. Vi hade hyrt in oss i byn Adeje i närheten av Los Cristianos. Här firade vi nyår med restaurangbesök, bad i poolen ( röd flagg för bad i havet) och drinkar på Hardrock hotel. Adeje var en trist ort med höga hotell och fula bananodlingar, vilka inte blev vackrare i regn. 

Nåja vi hade bokat tre nätter i Puerto de la Cruz, en trevlig ort men fortfarande röd flagg för bad. Puerto de la Cruz låg bra till för vingårdsbesöken i de vackra dalarna Orotava och La Guancha. På vägen till Puerto de la Cruz besökte vi orten Garachico  där man verkligen höll ett långt julfirande, hela centrum fylldes fortfarande av krubbor med olika inslag av bla hängande änglar, kameler i naturlig storlek och vise män.

Efter dessa inslag var det dags för vinet. Vi hittade två lite större bodegor som båda tillhör någon av de fem DO som finns på Tenerifa. Druvnamn som  odlas Listan, Vijariego och Marmajuelo relativt okända för oss.

Bodegas Vinatigo, www.bodegasvinatigo.com. En av de mest kända producenterna på Teneriffa. Vacker vingård men tyvärr bjöds ingen provning (bokning var obligatorisk) utan fick nöja oss med inköp. Här produceras härliga viner på framförallt Listan negro men även vita viner på bla Listan blanco och Vijariego.

Bodegas Tajinaste: www.´bodegastajinaste.com En annan större producent på Teneriffa. Här provade vi flera av gårdens bästa viner. Här fick vi för första gången smaka det vita vinet tillverkat på druvan Forastera Gomera. Ett alldeles utmärkt, smakrikt, torrt men fruktigt vitt vin. Druvan odlas endast på La Gomera.

Puerto de la Cruz var en välbesökt ort och vi bodde mitt i centrum. Vi blev lite stamissar på baren nedanför och runt oss hade vi mängder av restauranger. Vädret var sådär, molnen hängde lågt, så av det planerade besöket på el Teide blev det inget. Vi koncentrerade istället våra besök till vackra platser och till fler vingårdar. Guidboken rekommenderade ett besök på vinhuset i Sausale. Här var det fullbokat men de rekommenderade vingården Monje för ett besök. Bodega Monje var en trevlig upplevelse. Vi fick en fin provning och en flaska med hem. Vi hade också läst en hel del om de lantliga restaurangerna Guinaches. Efter många backar upp och ned hittade vi vad vi sökte, en riktigt gammeldags genuin kanarisk Guinache vid namn Ramon. Guinache är således namnet på små, billiga matställen mitt ute på landsbygden. Här serveras typiska maträtter som många gånger har sitt ursprung i ursprungsbefolkningens traditioner, alltså innan spanjorerna tog över. Det var ett mycket trevligt besök som betalades med kontanta medel.

Vi längtade så efter bad i Atlanten och tog en tur till den lilla orten Bajame där det finns naturligt skapade pooler med havsvatten. Tyvärr var det jättehöga vågor och röd flagg. Sista dagen på Teneriffa besökte vi huvudstaden Santa Cruz. Staden uppvisade ett inbjudande centrum med ett helt fantastiskt Mercado som innehöll allt för öga och mage. Här trängdes vi med ett  ungt par från Andorra. Vi spisade räkor i vitlök samt tonfisk med avocado och majo och till detta ett riktigt gott glas inhemskt vitt. Vi besökte även det fantastiska muséet/biblioteket TEA där det var fri entré till de mycket intressanta utställningarna med de inhemska konstnärerna Nestor och Oscar Dominguez. Det var imponerande.

Vi avslutade vårt besök på Teneriffa med en middag på Bodega Julian där de äntligen hade kanariskt vin. 

Så var det dags för vår önskeö El Hierro. Båten avgick från Los Cristianos. Det blåste friskt och havet var mycket oroligt. Vi klarade timmarna på sjön och efter ett litet äventyr checkade vi in på vårt hotell Parador. Att ön är liten men bergig förstod vi så snart vi satte fötterna på dess jord. Bilvägarna löpte längs bergsidorna och slingrade sig uppåt och nedför i allt vassare stup. Vårt hotell, det största på ön, låg helt ensligt precis vid den svarta kusten i en vik. Trots att det låg nära hamnen tog det 25 minuter att ta sig dit pga vägarna.

Som sagt ön är inte stor och vi tog oss runt till alla intressanta platser under våra tre dagar på ön. Huvudstaden heter Valverde och när vi bokade vårt hotell så hette det att det låg i eller i alla fall i närheten av staden. Ja det är bara det att Valverde omfattar ca 1/3 av ön och den kurviga vägen till staden tog minst 35 minuter.

Vid vårt hotell var det inte badbart pga vind och vågor men i den lilla byn Restinga i söder kunde vi äntligen kasta oss i böljan. Vädret var sådär men vi hade läst att världens minsta hotell skulle finnas på ön. Det visade sig dock inte riktigt sant eftersom det finns ett enrumshotell i Köpenhamn men… här ligger en vindpinad liten kantig byggnad. Den badar nästan i vattnet och den innehåller tre rum, här skulle vi vilja bo men den ligger så ensligt utan vare sig mat eller dryck. 

På vägen passerade vi vackra skogsområden, ja ren och skär djungel och underbart vacker pinjeskog. Stammarna såg ut att vara klädda i kakelplattor i samma färger, svart, brunt och rött, likt kakel på trottoarer och hus.

Under färden runt ön sökte vi efter några vingårdar vi läst om. Vinerna på ön El Hierro kan vara både vita och röda, och öns unika terroir ger vinerna en särskild karaktär. Vi letade upp några vingårdar men de var så små att det mest liknande odling för husbehov. Till slut hittade vi Bodega Elysar.  En vackert belägen gård i byn El Pinar. Visserligen kom vi och störde i en familjefest men vi fick köpa lite vin som inom kort ska provas. 

Trots att ön främst består av slingrande och fantastiska berg så finns det bördiga dalar och plattare områden i kustlandet i norr. Här som på samtliga öar dominerar bananodlingarna. Fula med sina överdragskläder av smutsig plast som flyger i vinden.

Vi letade badplatser men allt hade röd flagg även här så det blev hiking i de mycket vackra skogsområdena istället. Slingrande stigar i djungelliknande områden, lavan hängde ner från träden och regndropparna gjorde att man upplevde det hela som en regnskog. Det var endast 4-5 grader så både polotröjan och jackan kom till användning. Som överallt fanns det trevliga barer och restauranger som serverade god mat och gott kaffe. Något som vi rekommenderades att prova var Quesadillas. Så sött och mäktigt så inget vi rekommenderar. Men vi gillade verkligen ön, den är värd ett besök, men hyr bil och ta er runt.

För att komma vidare bland öarna var vi tvungna att ta oss tillbaka till Teneriffa med båt. Den resan var inte trevlig. Det var rullande vågor som satte fart på illamåendet. Trevliga värdar och värdinnor delade ut påsar och is och samlade in använd påse…! så vi var glada när vi åter landade i Los Cristianos efter 2 timmar och 10 minuter. Här var kvällen ljum och vi hade dessutom turen att hamna mitt i en kulturkavalkad med musik, sång och dans. Vi fick i oss en vegetarisk paella. Dagen därpå väntade en ny båttur, denna  gång till ön La Gomera. Morgonen bjöd på sol och ca 17 grader. Den fina stranden i Los Cristianos lockade till bad och någon timmes strandliv innan båten skulle bordas.

Färden till La Gomera gick fint, efter 50 minuter steg vi iland i huvudstaden San Sebastian där vi hade bokat 4 nätter. Vårt boende låg centralt och den färggranna staden klängde längs bergssidorna. Många trappor och backar blev det när staden skulle utforskas. Det blev bad från den svarta vulkansanden och även här möttes vi av en kulturkavalkad på torget.

Evenemanget var till mjölets ära och fröken Cereal skulle utses. Efter mycket musik, dans, tal och sång till en mycket entusiastisk publik, utsågs fröken C. De tävlande hade då visats upp i olika mycket gammeldags klädesplagg. Vi hade även turen att få uppleva en annan slags dans. Ett häftigt flamencoliknande skådespel där två män framförde en dramatisk balett, ojoj!

 Vår första bilresa gick till den fina dalen Valle gran Rey som ändar upp i den berömda badorten med samma namn. I playa Santiago var det röd flagg och i Valle gran Rey var det mycket folk men vägarna dit gick i ett hänförande landskap. Det var som på de andra öarna, kurviga vägar som gick tvärt uppför och nerför och inte alls fågelvägen. 

Andra dagen på ön tar vi oss norrut, här ska vingårdarna ligga och de vackra byarna Agulo och Valhermoso. I Agulo träffar vi på ett gäng svenska cyklister som är på en dagstur på ön. Vi som själva cyklar en hel del avundas dem inte. Motluten i backarna kan få den bäste att vända och blåsten tar ut sin rätt på bergssidorna.. Men vi gillar Agulo och den lilla restaurangen la Vieja Escuela där vi äter en utmärkt lunch.

La Gomeras viner är kända för  den uråldriga gröna druvan Forastera Gomera som endast finns på La Gomera. Den ger enligt vår mening det bästa vinet på Kanarieöarna med en härlig balans mellan frukt och syra. Vingårdarna på ön ligger dock så ensligt att de inte går att besöka med bil, åtminstone inte med den Peugeutbuss vi fått oss tilldelade. Om vi bara hade haft en åsna eller kamel kanske det gått bättre. 

Vi tar oss till livsmedelsaffärerna svårt även här att hitta inhemskt vin. Till slut lyckas vi hitta två utmärkta viner, ett från Bodega Niray www.niray.es och ett från Bodega Las Casitas mums.

 Dagen därpå vräker regnet ner och just idag hade vi bestämt oss för att besöka en helt otrolig utsiktsplats. Den är byggd i glas och hänger ut över ravinen. Ja regnet kan ju alltid bedarra så vi ger oss av. Vi är långt uppe i molnen, regnet piskar, vinden och kylan är påtaglig. Jorden runt oss är helt röd, det växer enbart mycket låga buskar och vi ser tydligt el Teide på Teneriffa. Efter en stund lättar molnen en del och vi får en glimt av havet och den lilla byn nedanför fötterna. Makalöst. 

Hemfärden går genom regnskogslikande områden och givetvis finns även här  bananodlingar. Här är de dock inte täckta av plast/tyg så det blir riktigt vackert. Våra dagar på La Gomera har nått sitt slut. Vi firar sista kvällen på en riktigt mysig restaurang med urgod grillad ost med majo och en Pizza med lök och dadlar. När vi vaknar är regnet som bortblåst, solen strålar och vi tar oss åter till Playa Santiago. Flygplatsen ligger nära och vi väljer Binter till Gran Canaria istället för 4 timmars båtresa. Tänk att idag går det att doppa sig vid playan, sitta med en kaffe i solen och njuta de sista timmarna på ön.

Detta var den dyraste flygresa vi någonsin företagit oss för 25 minuter i luften. Det positiva var att de bjöd på kaffe och choklad. Vi hade bokat två nätter i Las Palmas för att sedan flytta söderut en bit upp i bergen vid Mogan.

Det är lite trist att vädret fortfarande håller för shorts men jacka är nödvändig. Las Palmas är en stad som verkar sträcka sig längs hela öns kust, särskilt när man har tunga resväskor att släpa. Vi kommer så småningom fram till ett trevligt hotell i ett villaområde, det verkar helt nytt. Vi vill gärna upptäcka olika delar av staden så vi tar bussen. Katedralen ståtar längst uppe på den lilla halvön och bjuder från tornet på en strålande utsikt. Den långa fina stranden, las Canteras har en angenäm strandpromenad och Mercadon bjuder fina Tapas. Las Palmas är annars som vilken annan storstad som helst med gågator kantade av shopping, stora varuhus, mängder av restauranger och barer, inte särskilt vackert i blåsten. 

Desto trevligare var det ute på landsbygden. Vi var lite vilse kring vårt boende vid Mogan. Boendet visade sig ligga en bit upp i bergen och närmaste ort var Arguineguin och inte Mogan som var tänkt. Vi hamnade på en enkel boning mitt i en fruktplantage. Tre rum, två bebodda med par från Nederländerna respektive Danmark, det tredje blev vårt. Värden var mycket trevlig och varje morgon stod en bringare med smoothie och ett fat fruktsallad utanför vår dörr. Tänk smaken av helt nyplockad mango, apelsiner och bananer och en underbar vattenmelon, vi blev smått beroende.

Under de närmaste dagarna utforskade vi landsbygden. Även här var det häpnadsväckande bergsmassiv och gröna dalar med ja bananer och apelsiner och mango. Här odlas även viner som på de övriga kanariska öarna. Den mest odlade druvan är Malvasía som kan ge både söta och torra viner.

 Vi besökte ett par vingårdar längs ruta del vino och hade en härlig dag i den pittoreska lilla byn Mogan. Det som kommer att dröja sig kvar är dock främst tre ting;

Vårt första besök i Arguineguin - vi trodde vi hamnat i Norge. Vid parkeringen, enbart norska röster, en bit in i stan samma sak. På strandpromenaden låg den norska sjömanskyrkan som denna lördag hade predikan samt bjöd sina landsmän på våfflor med syltetöj och grädde. De var flera hundra! På stranden talades norska och matsedlarna var även de på norska (ja vissa även på danska och svenska) Var kom alla dessa norrmän ifrån?! Vi skickade en bild till vår äldste son och hans kone och fick med vändande post; är ni i Arguineguin? Norrmännens vintermecka.

Besöket på vingården, bodega de Tirajanas www.bodegaslastirajanas.com. - här var vi tillbaka i Lyon. Bodegan, ett kooperativ mitt ute på ön bestånde  av 17 delägare. Lustigt nog hade ett av deras viner vunnit guld på vintävlingen i Lyon 2025. där vi hade varit jury. Med denna vetskapen fick vi en utmärkt provning och testade gårdens samtliga viner. Deras instegsvin Blanco Seco kan verkligen rekommenderas. Det är en blend på druvorna Verdello, Albillo, Marmajuelo, Malvasía och Listan Blanco. Spännande blandning.

Sanddynerna i Maspalomas, så mäktiga i solskenet- likt öknen i Dubai. Efter den långa promenaden öppnade sig en härlig strand och vi kunde unna oss dopp i böljan. Lite märkligt var det dock med könsfördelningen, på stranden 85 % män och på serveringen 99 % män, mestadels nakna. Ja det var inget fel på ölen, iskall men den där procenten kände sig något malplacerad. Denna soldag i Maspalomas med omgivningar förbyttes snabbt till svalare blåst och regnstänk. Vi var nöjda med tiden på öarna och bokade resan hem. 

Vi besökte vare sig ön La Palma eller Lanzarote men kunde inte låta bli att prova deras viner. 

La Palma, har en egen vin-appellation DO. De druvor som används är Listán Blanco, Albillo Criollo (grön druva) och Vijariego Blanco. Vi hittade en flaska Acero 2023 på en vinbar och den fick följa med oss hem. 

Lanzarote.  Vi blev och ofta rekommenderade viner från Lanzarote. Det är den östligast belägna Kanarieön.  Lanzarote ska vara ganska platt men till stora delar täckt av svart, vulkanisk aska. Här odlas också Malvasia och Listán negra. Lanzarote och Teneriffa lär vara de två kanariska öar som är mest kända för sina viner. Vi köpte med oss en flaska Malvasia Volcanic från Bodega La Geria från just Lanzarote.

Teneriffa, El Hierro,La Gomera, La Palma, Lanzarote

Sammantaget var de Kanariska vinerna mycket spännande gjorda på druvor som vi inte hade hört så mycket om. Druvorna odlas på hög höjd i vulkanisk jordmån. Vinet som är gjort på Forstera Gomera är en stor behållning. Tyvärr är exporten väldigt liten men det finns några på beställningssortimentet och ibland dyker det upp något på specialhyllan! Testa gärna.