Roturoa and the Vulcan valley och söderut

Roturoa and the Vulcan valley och söderut

Det puttrar, ryker, bubblar och stinker, överallt geotermiska under. Här är det mellan 80 -100 grader C och det är väl övervakat, vi vill ju inte koka ihop!

Vi åker till Te Puia ett termiskt område med Gejsrar, bubblande lerfält, pooler med hett vatten och en maoriby. Hela området har varit befolkat av maorier sedan 13-14-talet. Området har varit attraktivt för flera maoriska stammar och för de européer som kom på 1800-talet. Vi får uppleva hela den vulkaniska och termiska aktiviteten under vår vandring i området och vi har en utmärkt maorisk guide vars anfäder tillhör stammen. Det är förbluffande vart man än ser så ryker eller bubblar det!

Vårt besök avslutas med en fin show av maoriska danser - till krig och kärlek. Vi avnjuter en timmes underhållning av hög klass. Att Maorierna är polynesier är det inget tvivel om när man hör sångerna och musiken, rytmen är skön och vi känner de Tahitiska och Hawaianska tonerna.

Vi ändar upp i Taupo framåt kvällen och hittar ett urfint gratisställe vid Tauposjön –NZ största insjö. Taupo ligger vackert vid sjön med samma namn och vid lakefront sprudlar barlivet!

 Morgon – bad och ja idag blir det alpbesök. Vad kan det annat bli när vi under frukosten sitter o stirrar på fjärran snöbetäckta berg. Vilket landskap vi möter -vulkaniskt , svart, grått, rödbrunt och en vitaktig lav eller mossa som klättrar. Efter liftåkning befinner vi oss på NZ högst belägna café – vi är på skidberget Mount Ruhapeu 2797 meter högt, nordöns enda skidanläggning, det är ett månlandskap sommartid. Liften är från 50-talet! Härlig dag!

Vi gillar vatten och morgondopp och hittar en skön plats vid samma sjö men utan stad och med solnedgång över vulkanerna!

Denna morgon är ingen annan lik, frukost tillsammans med svanarna, de svarta. Plötsligt kommer den fiskebåt vi suttit och tittat på, in till strandkanten och mannen vinkar på oss  - vad har vi nu gjort för fel – ja det är den första tanken – men tänk, denne vänlige fiskare undrar om vi vill ha en av hans fina nyfångade laxöringar! Va? – ja han har tänkt , de är inte härifrån, de vill säkert smaka vår fina fisk och så delar han fångsten med oss. Kiwis gästvänlighet är enastående – han tom rensar o delar fisken och den blir snabbt stekt  - både lunch och dinner är fixad.

Vår tur går idag mot Napier, huvudstad för vinet i Hawkes bay och känd för sina fina Art Deco byggnader. Märklig stad som 1931 drabbades av jordbävning och brand och staden förstördes. Inom två år var allt återuppbyggt och i Art Decostil. Varje år hålls en festival då alla klär sig i 30-talskläder och festar veckan lång. Tyvärr i mars så vi är för tidigt ute – ja vi har ju glömt stassen hemma.

I Napier ligger Vinets hus och här bjuds vi vinprovning av sju vita och sju röda viner från distriktet. Favoriten bland de vita blev en Sauvignon Blanc från Crab farm och bland de röda en blend från Crossroad vid namn Talisman. Vi kommer senare att djupdyka i vinerna i en särskild rapport på bloggen.

Napier bjuder härligt väder, turkost hav och hus som ser ut som glassbakelser.

Hawkes Bay vimlar av vin och fruktodlingar och givetvis ska en dag vikas åt att botanisera bland deras vingårdar.  

Den första gården vi åker till är Sileni. Deras vin finns enligt uppgift i Sverige.  Här träffar vi Ann Boustead som ger oss en fin provning av åtta viner. Hon har en brevvän i Löberöd i Skåne sedan 51 år tillbaka och de har sett varandra en gång via Skype. Angela var en typisk kiwi, intresserad och hjälpsam.  Vi kom därifrån med kartor och mängder av tips inför vår vidare resa. Själv var hon från Sydöns sydspets. Vad gällde vinerna så köpte vi deras Merlot Cut Cane från 2013.

Därefter åker vi till granngården Ngatarwara. Vår guide här, en trevlig kille från Argentina men bördig från Frankrike. Gården är 30 ha stor och de producerar främst för egen marknad och för Kina. Här jobbar en svensk tjej från Härnösand, Annika. Plötsligt hörde vi smällar från vinfälten. Det var för fågelskrämmor. De lät som bomber som exploderade med ojämna mellanrum. Aldrig hört talas om något liknande. Även här fick vi god genomgång av gårdens olika viner. Här ser vi för första gången fåren bland vinet. Gräset är grönt o saftigt i vinraderna och fåren går där o betar eller ligger i klungor under stockarna för att få lite skugga, det ser så härligt och lantligt gediget ut.

Annika dyker upp och vi får ett spännande samtal med henne om hennes 6 år i New Zealand.  Med oss hem fick vi gårdens Chardonnay samt en flaska med utmärkt Syrah.

Vi ska idag inta lunch på den gamla vingården Mission Estate. Tipset har vi fått av en kiwi-kvinna på en pub i Taupo. Mission Estate är områdets äldsta vingård, inhyst i ett måleriskt franskt missionshus. Det ligger på en höjd med grandios utsikt över Napier och bukten, bedårande. Vi serveras i trädgården. Vi har provat gårdens viner vid tidigare tillfälle och de gör bl.a en mycket trevlig Chardonnay. Detta vin intog vi tillsammans med en helt underbart god lunch. Deras övriga vita viner är lite i klenaste laget för vår smak. Vi inhandlade dock en jättegod Syrah. Tanken är att den ska följa med hem till Sverige. Vi får se om den får plats.

Efter lunch for vi till områdets senaste vingårdstillskott Elephant Hill, vackert belägen på vägen mot Cape Kidnappers. Modernt stuk också den med restaurang. Gården är i tysk ägo och omfattar ca 50 ha. Naturligtvis provades de sex viner som ingick och här fastnade vi faktiskt för deras rosévin gjort på Tempranillo.

Cape Kidnappers har en brant klippkust, faktiskt likt Dovers vita klippor och på klipporna häckar Gannets (australiskasiatisk havssula). Vinden är stark och vågorna slår mot strand och klippor när vi kör mot en motor camping som vi ser på avstånd. Här verkar tiden stått stilla, husvagnarna har alla fasta tillbyggen och vissa bor nog permanent på platsen som nås via en mycket smal grusväg med begränsning 8 km i timmen! Vi gör ett kort besök men hittar en luftigare plats utanför campen.

Alltid morgondopp om vatten finns tillgängligt. Vi ska idag mot nya vinmarker kring Martinborough.

På vägen passerar vi Pukaha - Mount Bruce, ett reservat för New Zealands hotade fåglar och ödlor. Fantastiskt; man forslas ut i regnskog och får möta Kakariki, Takahe, Kaka och en vit Kiwifågel, mfl. Kiwin är speciell, är utrotningshotad eftersom den inte kan flyga.

Tyvärr Martinborough har varken hav eller sjö men en freecamping på ett Rugbyfält blir bra. Det är fredagkväll och på lördagen är det sommarens marknad i vår lilla stad. Det kommer minst 20.000 personer upplyses vi om och det kommer att bli så trångt att det inte är lönt at ens närma sig de centrala delarna. Vi får väl se men att döma av fredagskvällens pubbesök så finns risken. På puben är det vilda västernstämning och det känns som att det när som helst kan bli stort tumult, men inte här, alla är glada för imorgon är det marknad.

Vi tar en tidig morgontur bland stånden men hyr istället fina gröna cyklar och gör en mycket trevlig cykelvintur i denna dalgång, med fin Sauvignon Blanc och Pinot Noir. Vi har valt ut tre vingårdar som särskilt intressanta. Först hamnar vi på Martinborough Wineyard, här hittar vi utmärkt goda vita viner och en fin Pinot Noir. Stockarna just utanför cellar door är 36 år gamla Pinot Noir! Vi trodde de var högst 15 men stockarna producerar ett utmärkt vin som vi nog tar med hem.

Efter detta hamnar vi på Schubert där en ung kvinna från Italien tar emot. Här får vi en härlig provning av deras sju viner som alla håller hög kvalitet, vi pratar vin och Sverige. Schubert har nämligen en svensk importör och många av deras viner finns på Systembolaget. Härligt vi kan köpa dem hemma! Vi fick en hel del tips av Martina inför vår visit i Wellington så vi kommer säkert att både äta o dricka gott.

Nu var det dags för Ata Rangi, den mest berömda vingården här. Här är det viss trängsel, men provningen av deras sex viner blev fin och kvaliteten var mycket hög så det blev inköp - kanske Pinot Noir kommer hem?

Det blev några gårdar till, en för lunch och vin och en för namnet, Poppies. Visst var vinet gott men inte i paritet med de tre övriga.

Marknaden var fortfarande välbefolkad men här fanns inget som intresserade.

Nu till Wellington. Överraskande vacker väg. Vi trodde annat? Vi checkade in på Motorhome park nere vid waterfront, mitt i centrum, mycket praktiskt. Wellington är en mycket trivsam stad. Liten huvudstad med vacker waterfront. Här paras konstverk med muséer, gamla Pierbyggnader, nya byggnader, restauranger, uppbyggda hopptorn för badare, små containers med affärer av allehanda slag, här är mycket trivsamt.Vi besökte stadens kända museum Te Papa Tongarewi. Här var det gratis inträde och fantastiska utställningar. En stor utställning handlade om Nya Zeelands historia, djurlivet, jordbävningar, tsunamis och insatserna under första världskriget.

Ett mycket fint museum. När man är i Wellington måste man åka stadens Cabel car upp till en fantastisk utsikt över bukten och de omgivande bergen - nästan som utsikten från Taffelberget i Kapstaden.

Vi njuter kvällen med ostron, fisk och lamm och ett gott vin.

Vi har bestämt oss för att runda Marine Drive som är hela den yttre sjösidan av Wellington med förbyar, fina bukter och marinreservat för pingviner och sälar. Vilken upplevelse, naturen var vild och vacker. Mellan klippor, fina sandstränder och härliga rev att snorkla i. Vi såg pingviner men inga sälar tyvärr.

Bye, bye North Island.

Reflektioner sånt som upprepas flera gånger om dan!

Nu har vi varit på NZ i lite mer än tre veckor och man slås av vissa ting. Förutom att alla vi mött är otroligt vänliga, pratsamma och hjälpsamma så slås man av att det är så rent överallt. Inte ett papper i vägkanten, inget hundbajs på någon trottoar och – det finns mängder av offentliga toaletter. Om de är designade, ja många är rena konstverken, eller inte så är de rena o fina, alltid toapapper, alltid tvål och det luktar rent. Deras bajamajor va? man kan spola, rena lyxen, det finns vatten och det finns en liten pissoir för herrarna. Inte en enda toa hittills, vare sig på bar eller ute i det fria har varit smutsig och en sak till – de är välbesökta och gratis!!! Ja lite toanoja!
TYVÄRR HAR VI PROBLEM MED VÅR DATAKRAFT: DET ÄR SVÅRT ATT PUBLICERA BILDER.

Morgon vid strandkanten,

Morgon vid strandkanten

En märklig upplevelse. Helg och Kiwis åker ut med kaffevagn till rastplatser, slår upp sin vagn och ett litet tält och passerande stannar i mängd. Denna morgon har en sådan kaffevagn parkerat sig precis framför vårt hem. Våra grannar, två unga tjejer från Frankrike kommer att vakna upp rakt in i kaffevagnen. Framför ungdomarna har ett franskt par med husbil parkerat. Mannen där tar ett dopp och kommer upp till oss för en fransk pratstund – som väl är går det bra – hur kunde han veta att  vi kunde språka med honom!?

Idag kör vi vidare norrut och efter ca 20 minuter passerar vi en liten vingård, Cottle Hill. Vi stannar och möter en förtjusande kvinna, härstammande från Kalifornien men nu sedan 20 år vinmakare på NZ. Vinet är väl inget att hänga i julgranen men besöket är trevligt.

Vidare mot Kerikeri som hyser NZ äldsta stenhus samt en av alla dessa missionsstationer. Här landsteg missionärer för att kristna Maorierna. Efter promenad i djungelliknande terräng behövs en beach – Matauri Bay ligger bra till, underbart vatten med höga vågor. Vi passerar Coopers beach, tyvärr Bertil ditt mail kom en dag förs så vi bommade vattenmannen på vår väg mot Whatuwhiwhi.

LarsPeter är indisponibel i de nedre extremiteterna, höger fot liknar en fotboll och den bränner och värker. Han sitter still, imorgon blir det läkarbesök. Detta tillstånd har uppkommit utan träning. Vår närmsta granne på campingen är en familj som för åtta år sedan emigrerade från Sydafrika till NZ – för barnens skull.

Morgon - som ska ta oss till sjukhus – vår vana trogen! tänk att vi alltid hamnar på sjukvårdsbesök var vi än befinner oss. Det finns bara ett land där vi undvikit sjukhus och det är Island!? Man kan undra om det har med yrket att göra?

På vägen passerar vi NZ nordligaste, gården heter Karikari estate och ligger underbart vackert med vidunderlig utsikt. Åsa är förare så en provningsomgång får räcka – det blev Pinot Gris, Sauvignon blanc, Rosé baserad på Merlot, en Pinotage och blenden toa lti 2008  bestående av Malbec, Cabernet Franc och Merlot. Pinot Gris var ett bra vin, torrt och syrligt men övriga är inte värda en kommentar.

Sjukhus i Kaitaia – ingen lång väntan –dr från Holland – inflammation i hälsenefästet – medicin och strechingövningar och good luck. Han stapplar men imorgon ska vi åka 90-miles beach – tidigt!

Sandy Beach travel

Idag möter vi upp kl 08.30 för en dagstur med Wiviane (kör bussen o är vår guide) till Cape Reinga och 90-mile beach.

Vi åker norrut i ett fantastiskt landskap – det är så vackert att tårarna bränner i ögonen, att man får uppleva detta!

Vi gör vårt första stopp en mycket liten by som erbjuder stora glassar och diverse souvenirer de tillverkat på plats. Vi inhandlar en vackert flätad ryggsäck och en enorm glass. Stopp två lunch och bad i en fantastisk vik i ett gudomligt väder. Stopp tre Cape Reinga här möter Stilla havet – Tasmanhavet, enligt sägnen möter mannen – kvinnan och det uppstår liv. Denna plats är helig för Maorierna. När någon dör flyger anden ut över Cape Reinga till the three kings islands. Det löper två källor längs bergen och den ena renar anden innan den ger sig iväg och den andra ger livet igen om anden kommer tillbaka., man kan förstå heligheten på plats.

Härifrån går resan tillbaka ute på strandens sanddynor. En bit ut stannar vi för sandsurfing. Man lägger sig på en surfbräda på den 175 m höga sanddynen (efter en klättring upp) och susar nedför på magen – mycket häftigt!

Svårt att beskriva färden över dynerna – det är ebb men floden väntas och den ena dagen är inte den andra lik.

Vilken dag med Wiviane en guide och förare utan like, kan allt och känner alla, tack för denna fina dag!

Vår färd går söderut mot en skog som hyser det största och äldsta Kaoriträdet på NZ, Tane Mahuta (skogens gud). Skogen eller djungeln är helt enorm. Waipoua forest bjuder trädtunnlar med lianer och mycket tät skog, fattas bara apor och en och annan tiger, och Tarzan? Där helt oväntat en liten parkeringsplats och en bit in står det enorma Kaoriträdet. Dess rötter är mycket känsliga för en svampart som gärna tar död på just dessa träd. De växer mycket långsamt och är svåra att ersätta om de förstörs. De flesta har tyvärr avverkats och användts till att tillverka alla möjliga trädföremål från skepp till möbler. Detta gamla träd är ca 2000 år gammalt, det är 52 meter högt och har en omkrets på 14 meter. Trädet hyser ett 30-tal olika arter i sig, tyvärr ger inget foto i världen det rättvisa. Det störtregnar och vi reser vidare söderut och slår nattläger vid Snells beach.

En lampa lyser på instrumentbrädan, motorkrångel?? Vi ringer uthyrningsfirman men tydligen bara att strunta i. Vi gillar inte lysande lampor varför vi tar en runda förbi Apollo när vi ändå passerar Auckland. Fixas och färden går mot Coromandel Peninsula. Vid 7-tiden hamnar vi i Waiomu, en härlig Domain där vi nattar gratis. Här träffar vi mycket trevliga Kiwis som visar sig ha varit i Sverige.

Vi har bestämt oss för att utforska en del av Coromandel Peninsula och tar oss norrut till den lilla orten Tapu där vi tar vägen mot Hahei, ännu en väg som vi skulle undvikit, grusväg, smala kurvor, blött och slipprigt i ca 4 mil. Bilen ser ut ha fått fläcktyfus efter färden men vi är framme och har ca 1,5 timmes promenad framför oss mot Cathedral Cove, så underbart vackert, återigen slås vi av vad naturen skapat. Nattens läger i Tairua.

En smal landremsa skiljer hamnen från en brusande strand och här står vi. Underbart. LarsPeters fot är bättre.

Vi har köpt nya skor, sådana med en slejf mellan stortå och pektå. Det tar inte lång tid förrän LarsPeter börjar gnälla om ont mellan tårna och en stor vattenblåsa har bildats. Åsa har också en men det går ju över!

Vi upptäcker till vår bestörtning att vattentanken med spillvatten läcker, det rinner under bilen och det luktar …Så är det dagen under söndagen. Inget vatten rinner ut längre – vad är detta?

lång så ett telefonsamtal till Apollo efter inspektion på morgonen. Det rinner o stinker hela dagen men det är helg så vi får vänta till måndag på reparation.
Vi bestämmer oss för

Söndagens besök i Hobbiton world är som en saga.


Vi som knappt sett filmerna eller ens läst alla böckerna blir fascinerade. En hel värld är uppbyggd, den hålls i ordning och den är på riktigt och allt är in i minsta detalj, tänk idag är detta en av NZ främsta turistattraktioner och när man började filma Sagan om ringen och uppföljarna så var det ingen som trodde på projektet och det blev en dundersucce. The Alexanders, som äger marken, är inte missnöjda precis.

Vi struntar i reparatör, det som stinker nu är de geotermiska källorna och områdena kring staden Roturoa.

De första dagarna i vårt nya hem

De första dagarna i vårt nya hem

Vi hämtade vårt nya hem hos Apollo onsdag morgon den 20 januari 2016. Vi ska köra på vänster sida i 50 hela dagar och vi är överens om att hela tiden säga vänster till varandra. Efter besök på supermarket ger vi oss iväg västerut mot de vackra stränderna Karekare och Piha, kända för fin surfing och den förstnämnda som inspelningsplats för den mycket fina filmen Pianot. Åsa är dagens förare och det tar ett tag att hitta bilens höjd och bredd i vänstertrafiken.

Att köra inne i Auckland med all trafik är ingenting mot den smala, slingrande väg som tar oss till Karekare, fy f.n. Plötsligt uppenbarar sig en trädstam över vägen, 3 meter står det på skylten och vi är 3,20 – vi kan inte backa – vi kan inte köra över den – vi måste köra under den – den lutar – vägen lutar – vi kryper under – det lyckas – Åsa svettas. Äntligen nere, puhhh.

Stranden når vi via en kort promenad i djungelliknande terräng. Det vi betraktar är det närmaste man kan komma en religiös upplevelse, det är magiskt - vågor som hus rullar in – nästan folktomt förutom några surfare – svart sand – allt omgivet av bergsformationer liknande stora troll och djungelliknande växtlighet. It was worth it!!

Vi kastar oss i vågorna – beundrar den magiska solnedgången, spenderar natten på den idylliska parkeringen och Åsa tänker på hur vi ska komma upp igen??

Ibland behöver man gå upp om natten och som tur var så var detta en sån natt – milde tid så många stjärnor – de låg ovanpå varandra, de låg i sjok – det var en stjärnhimmel som fått en astronom, ja även en astrolog att kissa på sig!

Vi kom upp – puh. Piha, även den en magisk strand men lite mer bebodd. Synd man inte hade en surfbräda, det hade alla – unga – mycket unga och gamla, men det gick bra i vågorna utan.

Färden dag två går vidare norrut och vi besöker på vägen vingården Coopers Creek. Här får vi en provning av vitt o rött och en pratstund med säljaren. Vi fastnar för deras Albarino och Pinot Noir som får följa oss norrut. I vinet känns de maritima vindarna, de ger en fin syra främst till de vita vinerna. Vid 18.00-tiden hamnar vi vid Mangawhai head. Mangawhai är ett paradis för surfare – vågorna är höga som femvåningshus och det är svårt att se sig mätt. Här är det mycket folk – alla har surfingbrädor.

Nu är det dag tre och vi har tagit oss an färden mot Whangarei, det är LarsPeters debut på vägen och Åsas tur att säga vänster.

Framme i Whangarei får vi internet, en god lunch och en spännande tur på en supermarket. Det regnar så vi kör vidare norrut mot Rusell, Paihia och Waitangi. På vägen passerar vi Kawakawa där den berömda arkitekten Hundertwasser designat ett dass! En toa utan dess like – ja bilderna får tala för sig själv – orten liknar en gruvstad i vilda västern.

Vi är framme för natten, i Paihia på en parkering precis i strandlinjen med utsikt över Bay of islands. God natt.

Palhia – Russel - Waitangi 

Nya skor som skaver mellan stor-och pekgtå. Man vänjer väl sig. Rusell måste ses – en gång Stilla havets helveteshåla, det var på valfångarnas tid, nu en tjusig semesterort med hus som komna från Louisiana (sett på film). Vi tar färja till staden som hyser det äldsta licensierade hotellet i NZ – här hittar vi äntligen ostron och till dessa tar vi ett glas Sauvignon blanc, sitter som en smäck. Vädret är härligt, bukten med sina 144 öar i ett turkost hav – sicken lördag! 

I Waitangi undertecknades fördraget mellan européer och maorier och detta är en mycket viktig plats för kiwis (nya Zealändare). Platsen ligger vackert och varje år på nationaldagen utspelas här diverse festligheter. Tyvärr är nationaldagen den 6 februari och då är vi lite längre söderut på Nordön.

Efter en härlig dag vid och på Bay of Islands intar vi samma vackra läge vid strandlinjen som igår. Vi har tur, det är ebb och fullt av folk som letar skaldjur vid ebbkanten. Frågvisa som vi är begåvas vi med ett antal snäckor och musslor, handplockade av vänliga kiwis, vi kokar dem lätt i Sauvignon blanc.

Auckland på Nya Zeeland

Dag 1 på Nya Zeeland - Auckland

Vi bor mycket centralt, 400 meter från Waterfront och de nybyggda hamnkvarteren och ca 600 meter från Sky Tower. Vädret är tveksamt det blåser våldsamt och regnet hänger i luften. Åsa kollar som vanligt om det finns några familjehundar och Lars Peter kollar glasspriserna. Vi kan konstatera att det även på Nya Zeeland ser ut att saknas familjehundar och glasspriserna är skyhöga 50 spänn för två kulor. Inte klokt.

Från hamnen liknar staden Sydney mini men kommer man in i kvarteren är det en enda röra. Moderna nybyggen mitt bland äldre kulissliknande fastigheter. Det är ingen vacker stad, byggnadsmässigt men den har mycket charm med sina hamnar, sina vackra omgivningar och dessutom verkar det mesta gå tämligen lugnt tillväga. Sympatiskt.

Dagens första timmar tillbringade vi med en långpromenad i hamnkvarteren. Båtar i alla storlekar, överallt och i tusental. Allt från yachter till vanliga segelbåtar och American-cupbåtar. Auckland är verkligen segelsportens Mecca.

Det är obligatoriskt med Aucklands Sky Tower. Tornet som syns vida och som mäter hela 328 meter.  Vi åkte upp till våning 60 och beskådade den enastående utsikten. Våningen snurrade runt så vi kunde utan att flytta oss beskåda Auckland från alla håll. Från tornet kan man hoppa bungy-jump rakt ner på asfalten och plötsligt kom det en man farande utanför fönstret., säkert spännande men omgivningen mitt i stenöknen lockar föga.

Ja sen bryter regnet ut. Det finns skulställen så vi klarar oss bra och mellan dropparna tar vi oss runt i Aucklands kärna. Långa promenader tröttar.

 Dag 2 – Auckland

Efter gårdagens vandringar i stan längtar vi till de vackra omgivningarna och väljer att ta båten till ön Waiheke, en kuperad, grön och strålande vacker ö med långa sandstränder, regnskogsliknande skogspartier och fina vinodlingar. Efter uppfriskande bad tar vi oss runt med buss till tre av de 28 små vingårdarna på ön. Vinodlingen är en relativt ung företeelse på ön med start på 70-talet.

Mudbrick ligger enastående vackert, högt uppe på en klippa med det turkosa havet som fond, man tappar andan. Vinerna här är genomgående av hög kvalitet. De röda dock har dock en bakgrundssötma som inte riktigt faller oss i smaken men de är alldeles för dyra inte ett vin under 200 kronor.

Goldie, den första vingården på ön, etablerad 1978. Här bjuds vi tilltugg och även här god kvalitet på vinerna men alltför höga priser. Här smakar vi en rosé gjord på Merlot, mycket jordgubb i doften men torr o fin i smaken.

Den tredje lilla gården heter Te Whau. Den är belägen längst ut på en klippa och stockarna växer stupande, det är såå vackert.

Vinet är s.k. Five-star Wines och här är det bästa för dagen. Samma vin, tre årgångar med helt olikartade väderförhållanden ger tre helt olika viner. Alla tre mycket smakrika men 2009 har mer komplexitet och balans. De är dyra men det blir en flaska.

Hav och vin tröttar. Imorgon hämtar vi det som ska bli vårt hem de närmaste 50 dagarna, spännande.

Förresten; idag frågade Åsa en Australiensare om husdjuren; Han blev paff – husdjur är mycket vanligt och själv hade han både hund, katt, fåglar och sköldpadda! Dessutom var fruns kusin gift med en svensk.

Resa i Australien och Nya Zeeland januari 2016

Resa i Australien och New Zeeland.

Den 11 januari var det dags för avresa från Helsingborg. Kastrup lugnt, vi var förväntansfulla men lite bekymrade för den långa resan, sittandes trångt men nu ska vi ju först till London.
Framme i London- Heathrow fick vi åka tåg mellan terminalerna, en lång resa och vi blev lite bekymrade över bagaget, skulle det hänga med på hela resan till Sydney. Så var det dags att boarda denna gigant till flygplan Airbus 380 med två våningar och plats för ca 600 passagerare. Vi fick platser vid sidan av ett lite äldre par som också de skulle till Australien. Resan till Dubai, där vi skulle gå av, tog 9 timmar och vi sysselsatte oss med mat, godis, film, bok och lite sömn.
I Dubai landade vi mitt i natten, vår tid, men här var det ljust och morgonen var i full gång, ut ur plan, genom säkerhetsvakten, passvisning och in igen för säkerhet och sen väntan att stiga på samma plan för vidare transport till Sydney. Nu väntade en resa på ca 13 timmar med nytt ressällskap en tjej på 22 från Luleå som haft strul med hela resan. Hennes kompis i sätet framför och hon skulle till Queenstown. Mellan matandet så sov vi, tittade på filmsnuttar och sov igen. Resan gick ändå bra och framme i Sydney hade vi tappat en hel dag, det var onsdag morgon och klockan var tjugo över sex. Bagaget hade hängt med och tåget till storstaden gick galant. Vårt boende ligger väldigt centralt på York Street några hundra meter från tågstationen.

Lika bra att inte vila nu. På med shorts och teeshirt o ut i vimlet. Promenaden går till en av många hamnar där bla den gamla statsdelen the Rocks ligger. Detta var landstigningsplatsen för Cook och för alla straffångar men också en gammal del för. En gammal del för aboriginerna. Här spreds pest och sjukdomar och det revs men har nu grävts ut. En del äldre byggnader finns kvar som inrymmer museum och ett stort antal pubar. Besynnerlig bebyggelse, som synes utan plan. Det finns äldre hus från 18-19 tal, rätt låga med utsmyckningar blandade med enorma skyskrapor i glas och betong.
Sydney är mycket vackert, kuperat, grönt och med sitt vatten och sina båtar överallt.  Det vimlar av människor av alla kulörer och utseenden, blandat är ordet.

Vi tar en båttur till Manly, en del av Sydney en bit ut med båt. Det är en längre trip än vi räknat med. Mängder av segelbåtar av olika typ som tävlar, små fina sandstränder, stora gröna öar eller halvöar, klippor och mycket fin bebyggelse. Vädret är utmärkt och när vi kommer fram hamnar vi vid en fin strand men utan badkläder. Vattnet är behagligt och barnen plaskar runt. Det märks att solen bränner och redan är den bara delen av armarna lätt röda.

Tillbaka i Sydney intar vi lunch, fish and chips och en god pilsner på, ett av alla tusentals ställen längs kajen. Vi är trötta nu men vi bestämmer oss för att gå runt fram till kl 18.00 innan vi får sova, vi måste ju komma i balans med tiden.

Vi vandrar runt i hamnområdet Darling, liknar på sitt sätt Akers brygge eller moderna hamnområden i London med blandad gammal och ny bebyggelse. Även här mängder av barer och restauranger – vackert, men ska vi äta ihjäl oss här i den rika delen av världen medan resten svälter -man kan undra.
Australiensaren är artig - alla hälsar, ler och verkar intresserade av varandra trots stadens storlek. Vi tar ett glas vin och vilar, snart tid att sova. Nu sover vi.

Andra dagen i Sydney

 

Kanonväder dags för strandlook och bad. Tunnelbana och buss står till buds ut till Bondi-beach. En otroligt härlig strand. Ett eldorado för surfare. Stora jämna vågor. Det kryllade av surfare i alla åldrar. Småbarn såväl som äldre män och kvinnor . En man kom fram och hälsade och undrade var vi var ifrån. Han var 74 och kom precis upp ur vågorna med sin bräda. Han surfade varje dag.  Värmen var bedövande, nära 40 och vattnet ja runt 30 tänk att det kan vara så varmt i Stilla havet. Det var helt underbart att bada men pass för vågorna.


På kvällen var det dags för besök på Operahuset. En helt fantastisk byggnad. Otroligt vacker från alla vinklar. Men det var mycket nära att vi hade fått besöka föreställningen  i blött tillstånd. Himmelen öppnade sig. Vi hade bokat biljetter till Trollflöjten och Mozart gjorde bra ifrån sig även på denna sidan av klotet. Dessutom fantastisk dekor med enkla medel.

 

Tredje dagen i Sydney
LarsPeter har blivit förkyld och är allmänt tradig men vi har 4 dager i Sydney och trots regn och lite kyligt väder går det inte att gnälla. Idag är det dags för ett besök på Sydneys fiskmarknad. Oj vilken fiskmarknad, räkor i alla storlekar, ostron i alla dess former, krabbor stora som halva hus, humrar som spatserar i sina akvarier, fiskar som vi aldrig sett förut, färska, nyfångade och fina. Japanerna, om de var turister eller inte men de var som tokiga -  de hade julafton bland seafooden.  Vi kunde naturligtvis inte heller låta bli att äta en lunch bestående av ostron, jätteräkor och gratinerade pilgrimsmusslor. Mums. Fiskmåsar och en rätt äcklig fågeltyp med lång svart näbb gjorde oss sällskap under måltiden.

Under vår promenad tillbaka köper vi glass och i kiosken arbetar två svenska ungdomar, en av dem är från Helsingborg.
Kvällens måltid intas i Waterfront i kvällsljus - Operan i fronten, vilken middagsutsikt. Ett besök på Sydneys äldsta pub sen god natt.

Fjärde och sista dagen i Sydney.

Vi kan inte åka från Australien utan att ha mött en kängru, ja gärna även en koala. Hur vi än kollade runt så går de inte runt på gatorna i Sydney så vad göra jo vi går på Zoo. För att få se lite ytteromgivningar tar vi den långa turen med bussen.


Åsa har sedan vi kom till Sydney undrat var alla husdjuren finns, en hund på fyra dagar. Vi åker denna morgon ca 30 minuter genom både villaområden och områden med hyreshus, inte mer än en hund, mysteriet kvarstår – har man inte husdjur i Australien?!
Zoo ligger vackert beläget på en kuperad halvö och vi har tur med både kängrus, wallabies, koaler och andra djur från jordens olika hörn.

Lördagen avslutas med ett fantastiskt inslag under den stora Sydney festivalen. I grönområdet The Domain ger Sydneys symfoniorkester en gratiskonsert. Det är pick-nick som gäller och under ett par timmar samlas mellan 15- 20000 människor. Konserten är magnifik, alla är andäktiga och det hela avslutas med ett mäktigt fyrverkeri, vilken avslutning på vår vistelse i Australien.

Nästa Nya Zeeland

Vinets moraliska pris blogginlägg av Lars Torstensson

Läste nyligen ett blogginlägg på Vinifierat (blogg Torstensson). Inlägget mycket intressant varför vi väljer att publicera hela dess innehåll.

Vinets moraliska pris: gör du rätt för dig?

Postat 2015-12-20 av Lars Torstenson

I samband med inlägget om bluffzinfandel (läs här) häromdagen kom en fråga om vad man som konsument bör betala för att vara säker på att inte betala omoraliskt lite för ett vin. Jag skrev ett långt svar på detta. Sedan dess har ett flertal personer via olika vägar bett mig göra ett inlägg av mitt svar. Voilà! Här är det.

Det är omöjligt att ge ett exakt svar på vad som är ett moraliskt korrekt pris på ett vin. Däremot vet vi att den som vill vara moraliskt korrekt ska betala så mycket att alla inblandade i kedjan bakåt från konsumenten till extrahjälpen i vingården och miljön mår bra. Det finns vissa undantag där producenten lyckas göra vin till ett så lågt pris som låt säga 65 kr/buteljen utan att individer eller miljö drabbas. Kanske handlar det då om ett kooperativ med medlemmar som ärvt mark och maskiner och där man kan göra gemensamma inköp av materiel och produkter och där medlemmen är bonden som gör allt själv i vingården och som för ett leverne med låga personliga krav och omkostnader.Mer sannolikt hamnar en moraliskt korrekt prislapp på >80 kr/butelj. Nu kan någon invända att det faktum att priset är högre inte ger några garantier för att allt går rätt till. Det stämmer. Å andra sidan vet du att saker och ting högst sannolikt inte är okej om du köper låt säga en box för 150 kr. Betalar du lite mer har du gjort vad man kan förvänta sig av dig – den som verkligen är om sig och kring sig lägger dessutom lite tid på att kolla upp importören och producenten. Arbetar importören med iögonfallande många billighetsviner och, låt vara lite dyrare, hittepå-zinfandel och sockrad appassimento kan det vara idé att avstå från den importörens övriga viner också. Veterligt har det aldrig funnits någon tydligt ifrågasättande konsumentaktion av det här slaget när det gäller vin i Sverige.

De uppskattade priserna ovan kan förstås diskuteras. Själv funderar jag på om jag lagt mig för lågt. Den som säljer skräpvin har säkert ett och annat tunt argument för att en väldigt låg prislapp också kan vara korrekt, men handen på hjärtat så gör den personen bäst i att ligga lågt och hålla sig utanför en sådan här diskussion därför att allt kommer alltid tillbaka till vinets ursprung: vingården. Det är ett ofrånkomligt faktum att lågt pris kräver stor skörd i syfte att hålla nere priset per liter. Den som tjänar en hacka på misstänkt billigt vin bör stå för det, inte söka dåliga bortförklaringar.

Med viss variation för var i världen man befinner sig kostar det mellan 25 000 och 30 000 kr att driva ett hektar vinodling ett år – notera att det är mycket svårt att komma ner till 25 000 kr och lätt att hamna på upp emot 40 000 kr, uppskattningen här är alltså tämligen försiktig (när jag ger råd åt mina kunder utgår jag alltid från en högre kostnad per hektar än 25 000 kr). Undantaget kan vara en gård som utnyttjar arbetskraften rejält.

Den som vill sälja en flaska vin för <70 kr i Sverige får cirka 2 € för den, alltså runt 18 kr. Kostnaden för glasflaskan (plast är dyrare), kork, etikett och kartong ligger på cirka 10 kr, oftast mer – självklart är även detta en kostnad som kan påverkas nedåt vid mycket stora volymer men för det mesta är det dyrare än så här. Med andra ord återstår i mycket goda fall 8 kr för själva vinet, eller med andra ord för arbetet i vingården ett år (beskärning, växtskydd, ogräsbekämpning, reparation av stolpar och ståltråd mm) – det är de 25 000 till 30 000 kr som nämns ovan – och till detta ska läggas skörden, vinifieringen, lagringen och tappningen. Tillkommer gör dessutom kostnaderna för el, försäkringar och annat som måste till. Den som har kapitalkostnader ska ha täckning även för dem.

Arbetar producenten med ett rimligt uttag som inte kräver kraftig gödning eller oskäliga mängder vatten får hen kanske 5000 flaskor på ett hektar. Om kostnaderna för torrgodset (flaska o s v) hålls nere till låga 10 kr per enhet ska i nästa steg cirka 30 000 kr för vingårdsarbetet fördelas på de 5000 flaskorna (alltså 6 kr per enhet). Återstår i bästa fall 2 kr. Pengar som ska täcka eventuella kapitalkostnader, investeringar, underhåll, marknadsföring, försäljningskostnader och annat som vanligtvis tillkommer. Och så ska bonden tjäna något. Som synes blir det svårt att få den här kalkylen att gå ihop.Om producenten däremot göder kraftigt och bevattnar och på så vis ökar uttaget till det dubbla eller rent av tredubbla blir kalkylen en annan. Om gården gör 15 000 flaskor per hektar istället gör 5 000 ska 30 000 kr fördelas på 15 000 buteljer, alltså 2 kr per enhet. Återstår då gör i runda slängar drygt 6 kr/flaska. Multiplicera med 15 000 och du har rimligtvis en lönsam business även sedan övriga kostnader betalats. Däremot är det givet att miljön inte mår så bra av ett så högintensivt jordbruk samtidigt som bevattning och hård gödning resulterar i täta klasar och druvor med tunt skal, vilket gör att det krävs mer bekämpningsmedel – det har man förvisso råd med i kalkylen men det är knappast något önskvärt från vare sig konsument- eller miljösynpunkt. Dessutom är risken överhängande att skörden kommer drabbas mer eller mindre av röta som i sin tur dels kan resultera i orent vin, dels i att halten cancerogent ochratoxin blir onödigt hög.

Noteras ska för övrigt att en del tror att ett billigt vin blir mer moraliskt korrekt bara för att det är certifierat ekologiskt eller fairtrade. Två i sig bra saker, men notera att certifieringen snarare gör att de här vinerna måste kosta mer för att leva upp till sin certifiering – inga certifieringar är gratis i vinets värld – samtidigt kommer inga viner förbi den självklara kopplingen mellan uttag per hektar, övriga utgifter och produktionskostnaden. Med andra ord: gärna ekologiskt och fairtrade, men till ett fair price (säger jag som gammal eko-bonde).Notera också att exemplet ovan bygger på en flaskkostnad om strax under 70 kr, kostar din butelj under 60 kr ska du kapa ytterligare runt en femma i priset som producenten får och då är det sannolikt så att det inte bara är konsumenten som får ett från kvalitetssynpunkt diskutabelt vin och miljön som får onödigt stryk – på något sätt måste kalkylen förbättras när 5 av de i bästa fall möjliga 6 kronorna försvinner ur räkningen.

Ovan diskuteras endast moral i vinaffärer utifrån det pris som konsumenten betalar i relation till produktionskostnaderna. Det finns givetvis även dyra viner som är diskutabla från en rent moraliskt utgångspunkt som sockrad appassimento, bluff-zinfandel och annat, men den som i första hand drabbas här är konsumenten själv.

Avslutningsvis: Kanske vill någon ha mer på fötterna än bara mina siffror byggda på drygt 25 års erfarenhet som vinproducent. Hänvisar därför till den här omfattande kalkylen gjord av Chambres d’Agricultures i Vaucluse. Den kalkylen för ett rimligt vinbruk slutar på minimum 2,66 €/flaska och 1,98 €/l (eller 5,94 €/BiB om 3 l) i kostnad – alltså utan vinst för producenten. När kalkylen byggs ut för ett vin som lagras på ekfat sticker priset snabbt iväg uppåt och 2,66 € förslår inte långt. > 80 kr/but är ingen överdrift i det scenariot.

Bacina Vino årsstämma 2015

Tyvärr hade vi i år inte möjlighet att närvara vid Bacinas bolagsstämma. Verksamheten går framåt. Inga röda siffror i bokslutet. Under året har den nya byggnaden för lagring, produktion, administration och för framförallt besöksverksamhet färdigställts. Antalet besöksresor har ökat väsentligt.
Vinförsäljningen i Serbien går enligt plan och Sverige har alltfler restauranger börjat sälja såväl det röda vinet Dolina barrique som rosévinet.
Vinmålaren Anders Ulveman är helt lyrsikt över det senaste rosévinet som inom kort kommer ut på marknaden och är något ljusare i färgen och mer internationellt i smaken. Anders menar också att det röda vinet blir allt bättre år efter år. Årgång 2012 är en höjdare.

På bolagsstämman berättade ambassadrådet Björn Mossberg lite om hur vinproduktionen av Dolina bidrar till Serbiens export. 

Tack vare produktionen av viner på vingården i Bacina bidrar Dolina-vinerna till Serbiens ekonomiska utveckling. 
De arbetstillfällen som vinproduktionen av Dolina ger har stor betydelse för byn Bacina.

Exporten har stor betydelse för Serbiens ekonomi. Främst exporteras Fiat-bilar som tillverkas i staden Kragujevac som ligger ungefär 3 mil nordväst om Bacina. Den bil påven åkte i när han nyligen besökte USA var en Fiat-bil tillverkad i Kragujevac.
Exporten till Sverige är främst frusna bär och nötter, 15 %, och gummidäck, 9 %. Den officiella statistiken för exporten till Sverige, enligt OECD, har även med kategorin ”vin”. Vin står för 0,068 % av den totala exporten. I kronor räknat motsvarar det den summa av exportvärde som Dolina-vinerna står för. Enligt Göran är exporten av Dolina ca 8 000 liter gånger € 3:-/liter, ungefär en kvarts miljon kronor, vilket motsvarar den summa som anges i den officiella statistiken för vinexport till Sverige. Exporten av Dolina-vinerna till Sverige har gjort att kategorin ”vin” nu finns med i den offentliga statistiken gällande serbiens export till Sverige. Exporten av Dolina till Sverige har med andra ord påverkat den officiella statistiken.Enligt den officiella statistiken så står exporten av Dolina för hela 0,21 % av Serbiens export av vin.

Under året har också vinmålarna Anders och Alex på bästa sändningstid deltagit i Serbisk Tv. Var god se bifogde filer http://youtu.be/XzqBcPESNGY och http://youtu.be/kUMOuMBdJEk