De första dagarna i
vårt nya hem
Vi hämtade vårt nya hem hos
Apollo onsdag morgon den 20 januari 2016. Vi ska köra på vänster sida i 50 hela
dagar och vi är överens om att hela tiden säga vänster till varandra. Efter
besök på supermarket ger vi oss iväg västerut mot de vackra stränderna Karekare
och Piha, kända för fin surfing och den förstnämnda som inspelningsplats för
den mycket fina filmen Pianot. Åsa är dagens förare och det tar ett tag att
hitta bilens höjd och bredd i vänstertrafiken.
Att köra inne i Auckland med all
trafik är ingenting mot den smala, slingrande väg som tar oss till Karekare, fy
f.n. Plötsligt uppenbarar sig en trädstam över vägen, 3 meter står det på
skylten och vi är 3,20 – vi kan inte backa – vi kan inte köra över den – vi
måste köra under den – den lutar – vägen lutar – vi kryper under – det lyckas –
Åsa svettas. Äntligen nere, puhhh.
Stranden når vi via en kort
promenad i djungelliknande terräng. Det vi betraktar är det närmaste man kan
komma en religiös upplevelse, det är magiskt - vågor som hus rullar in – nästan
folktomt förutom några surfare – svart sand – allt omgivet av bergsformationer
liknande stora troll och djungelliknande växtlighet. It was worth it!!
Vi kastar oss i vågorna –
beundrar den magiska solnedgången, spenderar natten på den idylliska
parkeringen och Åsa tänker på hur vi ska komma upp igen??
Ibland behöver man gå upp om
natten och som tur var så var detta en sån natt – milde tid så många stjärnor –
de låg ovanpå varandra, de låg i sjok – det var en stjärnhimmel som fått en
astronom, ja även en astrolog att kissa på sig!
Vi kom upp – puh. Piha, även den
en magisk strand men lite mer bebodd. Synd man inte hade en surfbräda, det hade
alla – unga – mycket unga och gamla, men det gick bra i vågorna utan.
Färden dag två går vidare norrut
och vi besöker på vägen vingården Coopers
Creek. Här får vi en provning av vitt o rött och en pratstund med säljaren.
Vi fastnar för deras Albarino och Pinot Noir som får följa oss norrut. I vinet
känns de maritima vindarna, de ger en fin syra främst till de vita vinerna. Vid
18.00-tiden hamnar vi vid Mangawhai head. Mangawhai är ett paradis för surfare
– vågorna är höga som femvåningshus och det är svårt att se sig mätt. Här är
det mycket folk – alla har surfingbrädor.
Nu är det dag tre och vi har
tagit oss an färden mot Whangarei, det är LarsPeters debut på vägen och Åsas
tur att säga vänster.
Framme i Whangarei får vi
internet, en god lunch och en spännande tur på en supermarket. Det regnar så vi
kör vidare norrut mot Rusell, Paihia och Waitangi. På vägen passerar vi
Kawakawa där den berömda arkitekten Hundertwasser designat ett dass! En toa
utan dess like – ja bilderna får tala för sig själv – orten liknar en gruvstad
i vilda västern.
Vi är framme för natten, i Paihia
på en parkering precis i strandlinjen med utsikt över Bay of islands. God natt.
Palhia – Russel -
Waitangi
Nya skor som skaver mellan
stor-och pekgtå. Man vänjer väl sig. Rusell måste ses – en gång Stilla havets
helveteshåla, det var på valfångarnas tid, nu en tjusig semesterort med hus som
komna från Louisiana (sett på film). Vi tar färja till staden som hyser det
äldsta licensierade hotellet i NZ – här hittar vi äntligen ostron och till
dessa tar vi ett glas Sauvignon blanc, sitter som en smäck. Vädret är härligt,
bukten med sina 144 öar i ett turkost hav – sicken lördag!
I Waitangi undertecknades fördraget
mellan européer och maorier och detta är en mycket viktig plats för kiwis (nya
Zealändare). Platsen ligger vackert och varje år på nationaldagen utspelas här
diverse festligheter. Tyvärr är nationaldagen den 6 februari och då är vi lite
längre söderut på Nordön.
Efter en härlig dag vid och på
Bay of Islands intar vi samma vackra läge vid strandlinjen som igår. Vi har
tur, det är ebb och fullt av folk som letar skaldjur vid ebbkanten. Frågvisa
som vi är begåvas vi med ett antal snäckor och musslor, handplockade av vänliga
kiwis, vi kokar dem lätt i Sauvignon blanc.