Frankrike - Pezenas är det klokt i dessa Coronatider augusti - oktober 2020

I år tänkte vi länge och noga innan vi packade väskorna för vår hösttripp till södra Frankrike. Senast vi besökte Pezenas och vårt lilla hus var i januari så det kändes nödvändigt att titta till allt. Den 22 augusti var allt packat och efter en något ovanlig bilresa var vi framme. Bilresan var ovanlig i så motto att vi åkte direkt med en övernattning. Vi brukar alltid göra ett eller flera stopp i länder vi passerar eller besöka vindistrikt på vägen men inte nu.

Framme i Pezenas

Allt var OK förutom att stadens katter använt vår terrass som toalett under vår frånvaro. Det doftade kattpiss och det låg små högar lite här och där, fy för. Skam den som ger sig, vi tömde och skurade, skivade citroner, sprutade vinäger, planterade kaktusar och andra stickväxter, dekorerade jorden med snäckor och stenar och bevakade. Katterna återkom, glodde argt på oss men stack iväg. Efter ca en månad återvände endast en – en svanslös svart katt med ilsken gul blick- men även han gav upp - tror vi.

 

Det stora diskussionsämnet i Sverige var, vid tiden för vår resa - munskydd eller inte. Tegnell emot – många andra för. I Frankrike var skydden obligatoriska så fort du gick ut på staden eller in i en affär, restaurang eller bar. Så snart du satte dig ner kunde de plockas av. Men hur hanterade fransmännen munskydden? Jo, majoriteten hade dem på men ibland satt de på armen, ibland i pannan och ibland under hakan. Det pussades med dem på eller så åkte de av, det kramades och distansen, nej det var inte så noga. Alla hushåll hade fått munskydd med posten, så också vi. Dessa var i tyg och skulle tvättas, vi hade engångs med oss, kändes mer hygieniska. Vi tror att man måste veta precis hur ett munskydd ska användas för att skydda och detta kanske är för jobbigt att följa, nåja.

Man blir präglad av de regler som gäller i det land man befinner sig. Vi märker det på våra söner, en i Norge, en i Danmark, vi i Sverige och Frankrike – något olika syn på sakernas tillstånd.

 

Hur stod det till med Brescou?

Jo, i år var skörden ovanligt tidig. De gröna druvorna var färdigskördade och låg o gosade i tankarna. De röda var på väg in. Skörden var normal. Våren och sommaren hade rullat på men turistbesöken kunde räknas på några fingrar. Brescou är nu fullständigt biologisk certifierad. När vi provade gårdens nya viner blev vi förbluffade över de som i tankarna ska bli 2019 års viner. Särskilt Chateau och Prestige rouge kommer båda att bli riktiga höjdare. De kommer att buteljeras innan jul, Chateau även i magnum och i jerobaumformat. Stark köprekommendation!!

 

Åsa är styrelsemedlem i Munskänkarnas lokalförening i Languedoc. För oss har både våren och hösten mest bestått av inställda evenemang och provningar. Vi hann dock med två aktiviteter innan det åter var dags för annullering av resterande. Vinvandring med pic-nic bland rankorna och ett besök med vinprovning på Brescou. Under vinvandringen visade gårdens representanter bla på deras sätt att påbörja vinframställningen; Carignandruvorna trampades för manlig fot i stora plastkärl, naturligtvis hoppade LarsPeter i kärlet och bidrog i trampandet, en livsdröm gick i uppfyllelse! Nu hoppas vi på våren och minskning av smittspridningen.

Mjuka fötter

 

Egna vingårdsbesök och den nya boken om naturviner

Det är obligatoriskt att besöka ett antal vingårdar när vi befinner oss i den fantastiska vinregionen Languedoc. Här finns så mycket att upptäcka, så många entusiaster och så många olika typer av vin. Vi brukar bestämma oss antingen för gårdar inom en viss appellation, ett visst mindre område, gårdar vi läst om eller hört talas om mm. Denna gång tog vi utgångspunkt i Mats-Eric Nilssons nya bok ”Nyfiken på naturviner”. Vi startade därför på utmärkta vinbaren Picamandil i byn Puissalicon och botaniserade bland husets naturviner. På hyllorna ville vi gärna hitta fyra av de 5 i boken nämnda. Den femte Domaine des Amiel hade vi redan stiftat bekantskap med. Av de fyra fann vi tre nämligen, Clos Fantine (Cabreolles), Mas Coutelou (Puimisson) och Mas Zenitude (Saint-Jean-de -Fos). Därutöver hittade vi några andra spännande viner från gårdar i närheten som vi sedan besökte. Givetvis slank det ner ett antal buteljer av nämnda naturviner. De ligger nu o goar till sig.

Inköp på Picamandil

 

På Picamandil träffade vi den kvinnliga vinbonden Gaelle Steunou som driver gården Grain d’L i byn Vailhan. På plats bestämde vi tid för ett besök hos henne.

 

Marken kring Vailhan verkar vara särkilt bra för vinodling och består av en speciell blandning av skiffer, basalt, kalksten och sand/lerjord. Området präglas av branta och steniga bergssluttningar, sluttningar vi ofta bestigit med cykel men nu åkte dit för att prova den lilla ortens viner. 

 

Gaelle Steunou har ett antal fält som tillsammans utgör 1,5 ha vinodling. Gaelle arbetar inom sjukvården och driver sitt lilla vineri på fritiden. Hon har hållit på i ca 5 år och hoppas kunna köpa på sig lite mer land och kanske så småningom kunna leva som vinbonde. Hennes mycket enkla vineri ligger mitt i den lilla byn. I den gamla stenladan finns tankar, förråd, press ja allt som behövs för vinframställning på naturlig väg. Hon framställer 3 röda och ett vitt vin i mycket begränsad upplaga. Vi provade och köpte Carignan och Syrah båda var goda. Det vita vinet var slutsålt men vi gjorde en beställning av kommande årgång. Vinerna ligger nu och mognar i källaren.

 

I samma by ligger gården Sauta Roc, som drivs av Betrand Querne och Laura Borreli. Gården är 9 ha stor och även den ekologisk. De har flera spännande vita viner på druvorna Bourboulenc, Vermentino och Muscat. Vi måste särskilt nämna det oranga vinet il Ganno som är gjort på muscatdruvan, ett mycket annorlunda och spännande vin. Även de röda vinerna föll oss i smaken och flera lådor transporterades hem. Hit lär vi återkomma. 

Laura på Sauta Roc

 

I Vailhan ligger en spännande innovativ restaurang vid namn Äponem. Vi besökte denna ifjol och smakade då vin bl. a från Sauta Roc.

 

För dagen avslutade vi våra besök på vingårdar i den lilla byn Caux. Strax utanför byn ligger vingården La font des Ormes som drivs helt efter biodynamiska principer och är certifierad av Demeter. Jämfört med de två gårdarna i Vailhan så tycktes denna gård väldigt stor och slottslik. Gården har många olika viner som vi frikostigt fick smaka men gommen var nog lite trött så det blev ett mycket begränsat inköp.

 

Massage, fasad och vin till Kina

Vårt lilla hus är ett gammalt hus med en cave från medeltiden. Vi gillar vår cave men den har också gett oss vissa bekymmer. Gamla stenformationer behöver av och till lite omsorg och det har vi nu gett vår cave. En murare vid namn Arne har snyggat till väggarna. I samband med detta kom husets fasad på tal. Det gamla stenhuset behöver bl. a nya hängrännor och en liten putsning. Arne och en urbanist är nu engagerade med att ta oss igenom den franska byråkratin i frågan (det vill inte säga lite). Vi får se var det tar vägen.

Arnes fru är konstnär och massör. Vi tar oss till deras lilla by, Åsa får massage och vi får tips om ett vinkooperativ i grannbyn Cezenon. Kooperativet har en mycket stor export till Kina men ibland spelar den mänskliga faktorn spratt och det blir stavfel på etiketterna. Vinet kan inte säljas i Kina utan får stanna i byn där det säljs ut till vrakpris 2,50 Euro buteljen. Helt OK vardagsvin. Vi tipsar flera vänner och utflykterna till bergen tilltar.

 

Byn Assignan en liten röd klenod.

Färgerna på husen i södra Frankrike går mycket i tonerna sand, ljusgrå ibland med svarta eller ljusa inslag. Tonerna följer de färger som stenarna i berggrunden uppvisar. Byn Assignan avviker, här är centrum målat i rött, lila och rosa, färgerna som symboliserar Chateau Castigno och de tre restaurangerna La Table, La Petite Table och LeThai med därtill hörande hotell. Allt startades upp av ett par belgare som skapade sin by i byn och idag har La Table en stjärna i Guide Michelin och byn är vida känd.

Vingården har en spektakulär cave, formad som en butelj helt klädd i korkbark. Här kan man smaka slottets viner och vissa kan inhandlas till förmånliga priser. Byn ligger mitt ute i det blå och det krävs bil på slingriga vägar att ta sig dit, men finns det mat och vin så finns det gäster. Vi har besökt La Table tillsammans med goda vänner och vi var mycket nöjda med allt, mat, vin, service, lokal, omgivning, ja vad kan man mer begära.

La Table

 

Det finns så mycket att upptäcka i vårt närområde. Efter fem år tror man att allt är avbetat men så är icke fallet. Vi har än en gång varit på upptäcktsfärd i våra omgivningar och det första vi besökte var etangen strax norr om Perpignan. Här ligger ostronbyn Leucate, enkla men trevliga restauranger med underbart goda ostron. De små enkla restaurangerna ligger precis i kanten av en mycket lång och för dagen nästan tom plage. Vi kunde inte motstå bad ett och bad två, det senare utan kläder. Den andra upptäckten var Vendres Plage med den lilla hamnen med sina små enkla fiskdegustationer. Hos Joel et Valerie blev vi serverade den största sjötunga vi någon skådat. Har ni vägarna förbi – åkt dit, förresten stället är värt ett besök i sig.

I flera år har vi pratat om att paddla kanot i någon av områdets floder. Äntligen blev det av. En halvmulen morgon packade vi pique-nique, badkläder och huvudbonader och gav oss iväg mot floden Orb och den lilla byn Roquebrun. Här hade vi bokat kanot för heldagstur. Bilen parkeras i Roquebrun och vi transporteras någon mil upp i bergen vid den lilla byn Vieussan, här startar paddlingen. Oj, det var rätt många små forsar på vägen och vi blev redan genomblöta i den första. Vi klarade oss dock utan att ramla ur eller komma under kanoten. En härlig och spännande dag med många bad i den härliga floden, detta ska vi absolut göra om.

 

I Frankrike spelar alla Petanque eller Boule som man också kan säga. Varannan lördag är det småtävlingar bland oss skandinaver, jättekul och ibland med äran för pokalen. På fredagarna spelar vi golf med golfvännerna. Även detta är ständig tävlan, i lag om tre eller fyra. I år gick det bra! 

 

Det överskuggande i år var trots allt Corona. Under de två månader i Frankrike ökade antalet smittade dagligen och alltfler behövde sjukhusvård. Vi var försiktiga. Träffades utomhus för det mesta och inomhus enbart med de vi brukade umgås med. Vi bar munskydd, vi höll avstånd, vi tvättade våra händer men vi bestämde oss för att åka en vecka tidigare än beräknat. Tur var det för samma dag vi åkte blev det utegångsförbud på natten och veckan därpå ny nedstängning. Vi hoppas landet kommer tillrätta med alla sina utmaningar. Frankrike är ett fantastiskt land och vi tror det kommer att lyfta sig både ur Corona och terrordåd. Vi instämmer i Vive la republique – Vive la France.