Nu
är vi hemma igen efter en underbar resa till Sicilien. Idéen om
Sicilien fick vi efter att bevistat Wines of Sicily i Köpenhamn. Vi
landade en skön majkväll i Catania. Precis innan landningen såg vi ett
mindre utbrott från vulkanen Etna. Häftigt.
De
första dagarna spenderade vi i den underbara staden Syrakusa med alla
sina lämningar från antiken. Den grekiska teatern är en höjdare.
Därefter bar det i väg till Argigento och tempeldalen. Tanken var att på
vägen dit besöka några vinodlare. Vi såg vinstockar som var
pergolaklippta och täckta med fågelnät. Det är nämligen så att
flyttfåglarna mellanlandar i området för att vila sig för den fortsatta
färden. Då livnär de sig med förtjusning på vindruvor. Att hitta
vingårdarna var inte lätt. Inga skyltar och ingen reklam. Det blev ingen
på den turen.
Sicilien - som vinland
Sicilien är Italiens största vinområde. Diversiteten av druvor är stor men vi tycker att de mest spännande druvorna är (blå) Nero d’Avola, Nerello Mascalese och Nerello Cappucciosamt (gröna) Catarratto, Carricante, Inzolia och Grillo. Särskilt kända är de söta vinerna Marsala, Passito de Pantelleria och Malvasia di Lipardi. Vad gäller de röda vinerna är Nero d ’Avola vanlig i stort sett hela Sicilien dock främst på den västra sidan av ön. Rariteterna kommer från Etnas norra sida och är främst gjorda på Nerello Mascalese. Nedan redovisas de gjorda vingårdsbesöken.
Vingården
var inte lätt att hitta. Den ligger strax utanför Patti. Området med
sin ler- och kalstensjord är perfekt för Nero d'Avola och Grillo. Vi
fick en intressant provsmakning och trevlig rundvandring på denna
biodynamiskt driva vingård. Det som fick oss att känna extra andäktigt
var att vinbonden berättade att på gården har det odlats vin sedan 3000
år före Kristus och att områdets vin var särskilt populärt hos kejsare
Julius Caesar. Vi kunde besöka ruinerna av dåtidens vineri. Det fick
allt bli ett inköp av gårdens prestigevin. När det en gång ska drickas
går tankarna till Julius Caesar samt nuvarande vinbonde.
Besök 2 – Lantieri
Ett
av målen med besöket på den underbart vackra ön Vulcano var ett besök
påvingården Lantieri. Ett vin som vi tidigare skrivit om och kan
inhandlas hos Carlo Merolli i Holte. Ett underbart gott vin som man
njuter med vällust.
Vi
blev lite snopna när vi vare sig hittade vin eller vingård på Vulcano
och inte var det någon som kände till vare sig vinet eller gården. Vi
fick dock hjälp på det utmärkta hotellet. De lyckades hitta en person
Roberto som var involverad i gårdens drift. Vi blev upphämtade och körda
till vingården. Ingen reklam eller skyltning. Gården ägs av Paula
Lantieri som är bosatt i Palermo men fick möjlighet att köpa denna
osannolikt vackra vingård.
Gården
ligger på sluttningarna ner mot havet och här odlas Malvasia som efter
skörd torkas i korgar liggande på halm i den fria luften. Torkningen tar
ca 15 dager. Druvorna fraktas därefter till grannön Salinas där vinet
färdigställs. Totalt görs 6000 flaskor. En raritet. Vi fick en mycket
trevlig visning av ägorna samt en ingående framställning över hur vinet
blir till. Visningen avslutades med lunch på den fantastiskt gästvänlige
Robertos restaurang. Vulcano var en spännande ö med en svavelstikande,
rykande vulkan och svavellerabad.
Efter att ha lämnat den vackra ön Vulcano bar färden vidare mot Etnas norra sluttningar och till byarna Passopiciaro, Solicchiata och Castiglione di Sicilia som
är Etna-vinets huvudorter. Detta är ett av världens mest spännande
vinområden där vinstockarna (ej vinlusangripna) ofta är över 100 år
gamla. De växer i lavajord och ofta ända upp till 1000 meters höjd över
havet. Stockarna är albarello-klippta. Området har sedan i mitten av
2000-talet ökat sin popularitet och kvalitetsmedvetandet är numera
mycket stort. Det finns en strada di vino men det är mycket dåligt
utmärkt och gårdarnas skyltar är undanskymda. Vi vet ju vilka vi vill besöka så vi ringer o bokar besöken.
Vi
valde att övernatta i Passopiciaro. Vi hittade och bestämde oss för
Azienda Agrituristica Estate - Etna Wine. Här spenderade vi 2 nätter på
ett mycket bedagat och speciellt agristurist som sett sina bästa dagar.
Hur som helst hade gården också egen vinproduktion.
Innan
vi ens bestämt oss för att bo på stället introducerades vi i gårdens
hela vinproduktion. Sen var det kört. Vi fick bli där. Deras vita vin
var gjort på druvorna Insolia, Cataratto och Caricante. Inte alls dumt.
Det röda Etna DOC – Don Eustachio var också fullt godkänt. En fördel med
boendet var att i närheten låg Ristorante Da Antonio en alldeles
utmärkt restaurang som förutom god mat serverade utmärkta viner från
grannen Filippo Grasso. www.filippograsso.it
Besök 4 - Cantina Russo, www.cantinerusso.eu
Gården som ligger strax utanför Solicchiata drivs
sedan 1860 av familjen Russo. Vi blev presenterade för det vackra
syskonparet Francesco och Gina Russo som driver den familjeägda
vingården. Vi provade bl.a Rampante Etna Rosso DOP. Druvorna
är Nerello Mascalese 80% och Nerello Cappuccio 20% och har vuxit på
650-950 meters höjd. Vinet har lagrats i ett år på ekbarriquer. Vinet
var rubin till färgen och doftade körsbär, vanilj och mandel. Friska mjuka tanniner i smaken. Kort sagt ett utmärkt vin.
Vi
fastnade dock för något helt annat. De tillverkar nämligen ett
mousserande rosévin gjort på Nerelllo Mascalese enligt methode
champagnoise. Druvorna har vuxit på mellan 800 och 1000 meters höjd.
Vinet som heter Mon Pit är mycket ovanligt och det ska bli kul att prova
vid rätt tillfälle.
Gården ligger mellan Solicchiata och Passopiciaro.
Är av Wine & Spirits Magazine utsett till ett av de 100 bästa
vinerierna i världen år 2012. Drivs av Marco de Grazie och består av 10
olika gårdar inom 4 områden (cru) fördelade på 23 hektar. Gården drivs
organiskt sedan 2002. Den nya kylanläggningen drivs t.ex via sollceller. Marco (ej ägaren) visade oss runt i de olika områdena och förklarade dess skilda odlingsbetingelser.
Calderara Sottana
ligger på 600-700 meters höjd och består av sten liknande den i
Chateauneuf du Pape men här är det svart lavasten. Några områden har
överlevt Phylloxera och är därför över 130 år gamla. Fantastiskt. Högst
beläget är Guardiola, som ligger mellan 800 och 900
meter. Här är jorden näringsfattig varför man odlar vete mellan raderna
för att sedan plöja ner det som näring (om jag nu förstod rätt).I två
andra områden Feudo di Mezzo och Santo Spirito växer de gamla stockarna i finmalen vulkanaska.
Vinerna
då? På grund av buteljering fick vi endast fatprover av Etna Bianco och
Etna Rosso men vi har köpt med oss en flaska Guardiola (93 poäng av
Robert Parker).
Vi
fick via telefon boka in oss hos odlaren. Det var omöjligt att se att
detta hus var ett vineri. Helt utan skylt, vi blev osäkra eftersom det
var modern som släppte in oss och som försökte konversera med oss medan
vi väntade på sonen. I rummet fanns en stor flygel. Modern berättade att
det var sonen som spelade. När väl odlaren, Giuseppe Russo, komvisade
det sig att han var diplomerad pianist och akademiskt utbildad i
litteratur. Han hade avslutat sin musikaliska karriär och återvänt till
Passopiciaro 2004 för att ta över sin faders, Girolamo Russos,vingård.
Vingården
består av ca 15 hektar varav 8 ha i San Lorenzo 750-800 meters höjd, 6
ha i Feudo på 650-700 meters höjd samt ytterligare 1 ha i Feudo di Mezzo
på ca 700 meters höjd. Gården drivs helt biologiskt och producerar ca
15 000 flaskor vin. När vi kör runt bland bland odlingarna förklarar
Giuseppe att bland de gamla stockarna dyker det ibland upp andra druvor
än Nerello mascalese, plötsligt finns där stockar av Nerello cappucio
och t.o.m gröna druvsorter. Historiskt sett var det vanligt att blanda
druvsorterna redan ute i vingården.
Vi
provade á Rina 2011 och Etna Rosso San Lorenzo 2010. Mycket gott.
Körsbär, mörka bär, lite salt i eftersmaken. Fina mjuka tanniner.
Dessutom fräcka etiketter. Vi kommer att göra en beställning via
Systembolagets beställningssortiment.
Nu
till vårt sista besök. Mötet med belgaren Frank Cornelissen. Som
vanligt inga skyltar, ingen reklam. Det var telefon som gällde. Vi
bestämde träff med honom i Passopiciaro, där hans vineri ligger. Inte
heller här någon reklam. Endast källarutrymmet var färdigställt och
resten av huset var i full byggnation. Källarvåningen var fullt modern
och mycket intressant inredd och utrustad. Vingården som är högt belägen
består av ca 15 ha gamla vinstockar. Frank Cornelissen har en mycket
klar idé med sina viner. Vinet ska vara så rent som möjligt utan yttre
påverkan och inga tillsatser. Ingen besprutning, inget svavel, ingen
jäst eller annan påverkan. Inga ståltankar eller ekfat. Macerationen
sker i stora plastbehållare. Lagringen sker sedan i, källargolvet
nergrävda, terracottaamforor. Vineriet är kliniskt rent. Vi fick t.ex
tvätta våra skor innan vi gick in. Vinet ska vara helt naturligt och
under ständig utveckling.
Vi
blev, efter källarbesöket, hembjudna till bostaden/kontoret i
Solicchiata. Under tiden vi provade viner utvecklade Frank ytterligare
sina idéer. Vi provade fatprov från Contandino 10 samt ett
botrytispåverkat torrt rött vin. Kommer inte ihåg namnet men det var
mycket speciellt. Vi har aldrig smakat något liknande. Vi önskar bara
att vi kunde få tag på en flaska av hans prestigevin Magma. Det lär
komma tolv flaskor till Sverige. Vi tackade Frank Cornelissen för ett
mycket stimulerande och annorlunda möte kring vin och vinframställning.
Senare
på restaurangen Nero d’Avola i Taormina drack vi en flaska Munjebel
bianco till maten. Det är orange till färgen och gjort på samma sätt som
de röda vinerna. Ett fantasiskt gott, ovanligt och spännande vin som
varar länge.
Detta
blev vårt sista vingårdsbesök. Dagarna i Taormina ägnades åt
omgivningarna, ett besök till på Etna, den södra sidan och bad. Vi var
dock inte riktigt färdiga med vinet. Vi hade nämligen från fyra
oberoende källor blivit rekommenderade en restaurang i Taormina Osteria
Nero'davola. Härlig mat och vilken vinlista! Wow.
Väl
hemma igen blir det till att kolla upp vad som kan köpas i Sverige. Vi
lovar att under hösten arrangera en provning kring temat Sicilien och dess viner.