Del 3 - Kalabrien med hemresa från Neapel

Efter snabbesöket i Basilicata körde vi söderut mot Kalabrien. Plötsligt kom vi in i en helt annan naturtyp med ståtliga skogsbeklädda bergskedjor. Kalabrien utgör tån och fotsulan på stöveln. Regionen är, liksom de flesta delarna av södra Italien, en fattig landsända. Detta märks främst i det stora antalet övergivna hus och gårdar och i de, överallt närvarande, halvfärdiga husskeletten. 

Efter dagarna i Matera längtade vi efter bad och bestämde oss för den lilla orten Cirò Marina. Cirò är ett av de bästa vinområdena i Kalabrien så det gällde att hitta några trevliga vingårdar att besöka och kombinera med bad. Orten Cirò Marina hade en underbar strand och en fin strandpromenad men det var också det hela. Jo, vi stötte på ett norskt par som åkte runt och njöt av stillheten, maten och vinet.

Vi hade läst att Kalabrien fanns inget direkt att hämta vad det gäller vin. Visserligen har regionen för längesedan varit en av de viktigaste vinregionerna i Italien. Påverkan av främst greker var slående än idag, i dialekt, i konst och i människors arv. Givetvis präglar romartiden också starkt men i de sydligaste delarna påtalade många just det grekiska. Phylloxian har haft stor påverkan på Kalabriens vinproduktion. Vinodlingens betydelse för områdets ekonomi har minskat till förmån för andra grödor. Idag producerar man ca 390 000 hl vin vilket motsvarar 0,9 % av Italiens samlade vinproduktion.  

Vinområdet Cirò som ligger vid Kalabriens östsida mot Joniska havet, visade sig producera utmärkta viner på druvorna Gaglioppo, Greco bianco och Pecorello.

Efter morgondopp och frukost besökte vi den stora vingården Ippolito ; www ippolito.1885.it. Vingården omfattar ca 100 hektar. Här träffade vi den nuvarande ägaren Vincenzo Ippolito som för dagen hade besök av inköpare från USA. Vi anslöt till gänget och fick en fin visning och genomgång av tillverkningsprocessen och en fin provning av gårdens viner.  Vi fastnade särskilt för gårdens Pecorello en för oss i princip okänd grön druva som bara odlas i Kalabrien. I näsan märktes toner av citrus och tropisk frukt som även kom fram i smaken.Vinet hade en lång härlig eftersmak, ett mycket bra vin. 

Vi provade även gårdens roséviner Mabilia gjord på Gaglioppo och Pescanera 100% Greco Nero. Två mycket trevliga roséviner. 

Druvan Gaglioppo är i princip basen i gårdens samtliga röda viner. Gaglioppo har sitt ursprung i Kalabrien och ger kraftiga och tanninrika viner. Vi smakade vinet Pater Liber. Ett rubinrött vin med doft och smak av björnbär med inslag av viol. En trevlig upplevelse med en härlig druva.

Den mest kända vingården i Kalabrien är Librandi. De tog enbart emot besök på reservation men vi hade enorm tur. Denna förmiddag hade en ukrainsk familj bokat en provning och vi var välkomna att avnjuta vinerna tillsammans med dem. Det visade sig att flickan i  den ukrainska familjen just nu var utbytesstudent vid Lunds universitet. Hon läste sociologi och hade samtliga föreläsningar på Campus i Helsingborg, Världen är bra liten!

Librandi- librandi.it. Gårdens viner slog igenom på en stor internationell blindprovning för ett antal år sedan. Familjen som äger gården har sedan generationer tillbaka lagt ner ett stort arbete på att utveckla vinernas kvalitet. Genombrottet på blindprovningen blev belöningen.

Samtliga viner, som vi provade, var utmärkta men vi fastnade särskilt för det  mycket speciella  rosévinet Segno Librande gjort på Gaglioppo. Vingården säger att vinet vibrerar som havets vågor. Så sant som det är sagt ett glimrande rosévin.

Vi var mycket nöjda med de två provningar vi fått och bestämde oss för att tillbringa resten av dagen i bilen.

Vi hade redan hemma bestämt oss för att besöka den allra sydligaste spetsen på tån, alltså den forna huvudstaden i området, Reggio Calabria. Att bo i storstaden var inget alternativ utan valet blev den lilla vackra orten Scilla. Det var en lång men mycket intressant resa från östsidan av Kalabrien till Scilla på den sydvästra kusten. Vi följde först bergskedjan Sila för att sedan bestiga och passera bergskedjan Aspromonte. Det var stundtals rysligt vackert med skogsbeklädda berg, stupande raviner, citron- och apelsinodlingar och herdar med får. I Scilla hade vi hyrt in oss på ett rum, nära strand och centrum. Rummet var pyttelitet men rent. Det låg mitt i centrum men var fanns stranden? Jo, nedanför berget som stupade ner mot strandremsan. Som tur var fanns det en bemannad hiss och givetvis härliga trappor. Huvuddelen av restaurangerna låg nere vid stranden och hissen slutade gå kl 18:00.

Vi gillade verkligen Scilla, vidunderlig utsikt, en underbar strand, trevliga restauranger med god mat och en ort med väldigt låg prisnivå. Dessutom var det endast ca 5 mil till Reggio Calabria. Från Scilla kunde vi se över till Sicilien. 

Reggio Calabria var en mycket trafikintensiv stad med ont om parkeringar. Den kristallklara morgonen gjorde att Sicilien låg mycket nära. Vi blev något förbluffade över att allt stängdes ner under lunchtiden. Centrum blev nästan folktomt. Vi hittade en intressant restaurang, något slags social matsal där man kunde välja på ett antal rätter för en billig penning. Det var en intressant publik och helt OK mat. Staden är mycket kuperad och till publikens transporthjälp finns en vacker rulltrappa.

Besöket på det arkeologiska muséet var dagens höjdpunkt. Muséet hade en enorm skatt av framförallt gamla grekiska föremål. Höjdpunkten var de två mycket stiliga Riace-krigarna som hittades utanför kusten 1972. De visade sig vara grekiska och hade legat begravda i över 3000 år. De var helt intakta och efter ett antal renoveringar visades dessa upp i ett särskilt rum.

Vi höll oss nu längs den vackra kusten och hamnade i underbara Tropea. Här ägnade vi några dagar med att insupa stadens atmosfär, båtutflykt längs strandlinjens bergssida, snorkling och god mat. En raritet i staden är dess rödlök. Den är söt och används i all typ av matlagning från Pizzor till desserter, jättegod. Vi bodde på ett litet B&B precis invid trapporna till stränderna. Här hade vi underbar utsikt och nära till allt vi ville se och uppleva. Tropea är en pärla! Ta en tur.

En vinfestival i Cosenza lockade oss till en tur norrut in i landet. Cosenza var en ful, nergången stad och vi hittade ingen vinfestival. Vi frågade oss fram, vi letade med GPS men ingenstans. 

Cosenza

Vi hamnade istället återigen vid kusten i en liten stad vid namn Scalea. Här var vi nästan de enda gästerna på det ståtliga Grand Hotel. Vi träffade en pratglad snowboardåkare från Polen och fick ta del av hans liv och leverne. Vi blev aldrig riktigt klara över vad han gjorde i Scalea, eller i denna del av Italien.

Den 16 oktober skulle planet lyfta från Neapel så det var dags att dra oss mot Salernoområdet för att hinna med några av vinerna i Kampanien. Vi tyckte mycket om naturen i Kalabrien, det frodiga landskapet med de vackra citruslundarna, de skogsbeklädda stupande bergen och de främmande druvsorterna gav mersmak av regionen.

Neapel väntade men vi var besjälade av att få uppleva vinområdet Taurasi i Kampanien. När vi kollade på kartan lockades vi av boende i byn Montefusco. Vi bokade ett fantastiskt B&B i byn. Vad vi inte visste var att denna by låg högst uppe i en imponerande bergsformation. Vår inkvartering låg dessutom högst uppe på berget i ett gammalt palats. Vi hade en milsvidd utsikt över dalen. Vägarna upp var kurvigare och brantare än i alperna så det tog tid att ta sig de få milen mellan byarna. I denna lilla by fanns tre utmärkta restauranger som serverade underbara antipasti. 

Tesoro

På den bästa restaurangen Teodoro serverades också restaurangens egentillverkade vin.  I det här området härskar den blå druvan Aglianico och den gröna druvan Greco di Tufo.

Vi landade i Montefusco denna söndagseftermiddag och alla vingårdar var stängda. Men så hittade vi och besökte den lilla gården Bambinuto. cantinabambinuto.com. De kallar sitt vin för garagevin eftersom tillverkningen sker i familjens garage. Vi kom mitt i skörden men fick tillfälle att prova deras goda viner.

Vi började med  Insania – Irpinia Falanghina DOC. 100 % av den för oss okända druvan Falanghina. Den uråldriga druvan ger mycket smakrika viner med tydlig tropiska karaktär och med inslag av päron, bivax, örter, ananas, aprikos, kryddor. Vinerna var dessutom eldiga till sin karaktär, mycket tack vare det varma klimatet.

Greco di tufo DOCG. Detta vin hade lagrats 10 månader på ekfat och 9 månader i flaska att jämföra med Picoli – Greco di Tufo DOCG, vilket legat 12 månader på ekfat och 9 månader på flaska. Båda vinerna är lätt gula till färgen med tropisk frukt och bra syra i smaken. Vi provade även ett vin på Aglianico; Toppole – Campania Aglianico IGT. 100 % Aglianico.Vinet hade fått 10 månader på ekfat och 6 månader i flaskan och var fruktigt och inbjudande. Vi köpte med oss några flaskor att ha på rummet. 

Vi måste nämna vår värd. Han var arkitekt till yrket men drev idag sin keramikverkstad i byn. Han berättade allt om de omgivande städerna och vingårdarna och ritade kartor med sevärdheter både i närområdet och i Neapel. Vi köpte denna lilla butelj som i gamla tider användes som grappaflaska av lantarbetarna på fälten!

Måndagen bjöd på höjdpunkten bland vingårdsbesök. Vi hade turen att komma in på  Cantine Antonio Caggiano i byn Taurasi som är ett DOCG område. Här träffade vi Guiseppe och även anfadern Antonio ( 87 år gammal). Vi blev tillfrågade om ville se caven men vi tvekade eftersom vi var trötta på ståltankar och slangar. Guiseppe blev lite sur och vi ångrade oss och vi förstod snart varför!? Milde tid  vilken Cave, rena rama museet. Det var en fröjd att få höra Guiseppes berättelse och se alla gamla maskiner, vinflaskor och andra ting i denna osannolika källare. Ett besök på denna vingård rekommenderas verkligen. Tiden gick och det blev inte så mycket av provningen men vi testade Bechar som var gjord på 100% Fiano. Färgen var djupt gul och det fanns fina dofter av frukt  och blommor. Ett mycket bra vitt vin. Vi smakade också Taurasi DOCG. 100 % Aglianico di Taurasi. Vinet hade legat 18 månader på fransk ek samt 12 månader i flaskan innan försäljning. Ett härligt vin på Aglianico. Naturligtvis fick några flaskor följa med på flyget.

Antonio

Efter några nätter i Monefusco for vi till Neapel för hemfärd men vi hann med en rundvandring i stadens centrum. Att befolkningen i Neapel är fotbollstokig kände vi till, men att Maradonna skulle vara så helgonförklarad var helt sjukt. Maradonnas torg är nu Italiens näst största turistattraktion efter Colusseum i Rom. Här fanns allt kring denna legend,  muralmålningar, tröjor, flaggor och minnesbilder. Tänk att en fotbollsspelare kan bli så stor att han i princip blir helgonförklarad. Han är dessutom argentinare och inte italienare. 

Neapel vi kommer tillbaka till dig men utan bil. Det var förfärligt att köra i denna stad.
  

Sammanfattning av vår Kroatien och Italienaresa.

Guldkornen; Dubrovnic och den överraskande mycket läckra maten i Kroatien

                     Den gamla staden i Bari med dess pastatillverkning 

                     Alberobello med sina fantastiska Trullihus

                     Altamura med sitt bröd

                     Matera med sina grottor

                     Tropea och dess söta rödlök

                      Limoncello

                     Alla vackra strandorter där bergen stupar ner i havet

                     De goda vinerna och att det var så lätt att köra bil överallt utom i Neapel

Den del vi sett av Kroatien är mycket vacker. Det är så rent överallt och många är fenor på engelska. Maten var exemplariskt god, prisnivån som hemma.

Sydligaste Italien är mestadels vackert men varför kastar de sin skit rakt ut i den vackra naturen. Överallt längs vägarna låg travor av sopor det var trist. Södra Italien är mycket mycket prisvärt.

 

Del 2 av vår resa till södra Italien. Apulien (Puglia) och Basilicata

Båtresan från Dubrovnik till Bari (Apulien) i Italien var inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Inte en ö och knappt ett fartyg, enbart ett gråblått hav med ”gäss”. Positivt var dock att priserna på båten hörde till de billigare så vi behövde varken gå hungriga eller törstiga iland. I Bari skulle vi hämta den hyrbil som skulle ta oss runt i Italiens allra sydligaste fastlandsdelar, under de kommande två veckorna. Vi ägnade dock först en kväll och en förmiddag åt Bari. Kvällen på en mycket trevlig men enkel fiskrestaurang som var proppfull av matgäster. Maten serverades på plasttallrikar men maten var jättegod. 

Fiskrestaurang Nicolaus

Förmiddagen tillbringades i Baris gamla levande stadsdel.Här blandades butiker, kafféer, kontor och små verksamheter med massor av invånare och en hel del turister.  Benvenuto a la strada Orecchiette, här satt kvinnor utanför sina hus och tillverkade pasta i olika former - för hand. Vi kunde inte låta bli att köpa ett kilo av de hattformade exemplaren. Färgerna kommer bla från basilika, tomat och spenat, fantastiskt!

Alberobello

Efter besöket i Bari var vårt första stopp den mycket märkliga lilla staden Alberobello. Där hade vi bokat övernattningar i ett s.k. Trullihus. Vilken upplevelse! Hela byn samt området runtomkring var fullt av sk Trullis, ett runt stenhus med spetsigt tak. Tydligen byggdes husen på detta sätt för att innehavarna skulle slippa betala skatt. Övre delen av taken togs helt enkelt bort när skattmasen var i antågande. Om detta är sant, ja det vet vi inte men det har ingen betydelse! Vi blev helt betagna av stadens centrum och av alla dessa Trullis i området som hade renoverats och bevarats. Visst många hyrdes ut som bed & breakfast men de användes även som bostäder, arbetsplatser, restauranger och butikslokaler.

Monopoli och Polignano

Under vår vistelse i Alberobello passade vi också på att besöka de vackra badorterna Monopoli och Polignano. Båda orterna hade vackra historiska centrum med många tingeltangelbutiker och caféer. I Polignano badade vi på den världsberömda klippbadstranden och här hörde vi också svenska (skånska) röster.

Polignano

 

Otranto och Leuca

På vägen från Alberobello till vårt nästa boende i Otranto försökte vi komma in på några vingårdar, främst i området runt Ostuni. Tyvärr det var helg och skördetid. Vi fick nöja oss med att dricka vinerna på restaurang eller café eller chansa på en flaska i butiken. Ja, det var inte fyskam, de vita vinerna och rosévinerna var av mycket god kvalitet.

Otranto, en liten vacker stad vid havet ,tog verkligen emot oss med öppna armar. Stranden var härlig, den gamla muromgivna staden var mycket vacker med sina kyrkor och vackra byggnader. Dessutom hyste den härliga matställen. 

Grotta i Otranto

Vi hade bestämt oss för ett besök i Leuca, staden på klackspetsen. Vi hade läst en del om Puglia men mindre om denna del. I Leuca blåste det hårda vindar och vågorna svepte höga. Naturupplevelsen under resan var noll. Det var platt, torrt, gråbrunt och trist. De övergivna gårdarna och de halvfärdiga till synes övergivna byggnaderna avtecknade sig än mer här. Vi gladdes trots allt av besöket, Leuca visade sig vara ett paradis för surfare och caféet serverade gott och väldigt billigt kaffe.

Leuca

Matera - grottstaden och Altamura

Efter några nätter i Otranto och besöken i byarna runt omkring gick resan vidare till den fantastiska grottstaden Matera. Staden ligger i Basilicata så den fick bli övergången mellan Puglia och Kalabrien. I Matera  hade vi hyrt in oss på ett B&B i en grotta, milde tid så lyxigt det var. Det var verkligen grottkänsla, fönster saknades helt men Wow! Hela den gamla staden finns på Unescos världsarvslista. Staden är unik, omfattande och väldigt jobbig att ta sig fram i. Det är trappor, trappor och åter trappor. Det är smala, vindlande gränder och det är grottor överallt. Italienarna är fantastiska på att ta vara på det antika. Renoveringarna är pietetsfulla och charmen och känslan av att komma in i forntiden består. Matera kan knappast beskrivas rättvist, staden måste upplevas med egna ögon! Åk hit!

Det var inte bara vi och övriga turister som hittat hit. När vi kom till Matera var staden delvis avspärrad pga ett G7-möte. Delegater, livvakter, eleganta italienska bilar med privatchaufförer hade invaderat vissa delar av den gamla staden. Vi hade tur som hittade en alternativ väg till vårt boende. Även mötesdeltagarna fick ta sig fram gående om de skulle få en bild av den fantastiska grottstaden, så lite motion fick säkert de flesta, intresset verkade i alla fall stort.

Givetvis kunde vi inte lämna området utan att besöka grannbyn Altamura. Här residerar än idag det gamla bageriet Forna Antico Santa Caterina som etablerades redan 1391. Bröden som tillverkades hade fortfarande samma form, men naturligtvis fanns det också modernare varianter. Här flockades turisterna för att beskåda tillverkningen och försäljningen gick otroligt bra.Vi köpte och smaskade, det var Mums!

Vinerna i Apulien och Basilicata 

Vi hade tänkt att göra många stopp och djupdyka i vinerna  både från Apulien och Basilicata, framförallt i vinerna från Salentoområdet. Tyvärr fick vi inte till det riktigt. Det var helg och vingårdarna var stängda eller så var man upptagna av skörden. Vi sökte en vinfestival men den hittade vi inte. Vi smakade trots detta många goda viner från områdena och var  mycket nöjda med de vingårdsbesök vi fick till. 

Basilicata, som ligger inklämt i "stövelns vrist" (mellan Kalibrien och Apulien), är ett kraftigt kuperat landskap som domineras av den slocknade vulkanen Mont Vulture. Basilicata betraktats som Italiens fattigaste område. När det gäller vin så är Basilicata Italiens tredje minsta vinregion.

Den stora druvan i Basilicata är Aglianico. Den ger utmärkta viner, speciellt i appellationen Aglianico del Vulture. Vi smakade bla ett utmärkt vin Calice från Tenute Donato D’Angelo. Vinet lagras på franska ekfat i ca 18 månader. 

Calice

Fa vino i Alberobello var en osannolik liten vingård. Gården ligger i hjärtat av staden och producerar bra viner till mycket rimliga priser! Man kunde tex köpa 1 liter rött/vitt/rosé för 1,5 euro litern. Här fick vi en mycket trevlig provning, allt vi ville smaka togs fram. Vi fastnade för en Primotivo vid namn 17. Vinet var mycket kraftigt och hade som namnet anger 17 % alkohol.

FA Vino

I Alberobello fanns även ett kooperativ Cantina Sociale Pietro Tauro. Efter en spännande provning med stort utbud av viner till mycket rimliga priser, inköptes ett rosévin.

I Italien är det vanligt att vingårdarna tar betalt för provningen. Det kändes bra eftersom vi enbart kunde köpa någon enstaka flaska pga flyget. Gårdarna vi besökte i Alberobello tog varken betalt eller visade några sura miner när vi enbart köpte enstaka flaskor, det var positivt.

Apulien är en av Italiens största vinregioner. Andelen DOC/DOCG- viner är ungefär 12%. De röda vinerna dominerar och utgör ca 60 %. Här befinner vi oss i Negroamaro-land. Druvan ger kraftiga och sträva viner och betyder just "den bittra svarta”. Det odlas även Primotivo i stor omfattning. Bland de gröna druvorna dominerar Greco Nero och Fiano, två spännande druvsorter.

Vi besökte den vackra gården Tenuta Corallo strax utanför Otranto som sedan 2010 drivs av Enzo and Gabriella Marti. Vingården som också inbegriper en hotellanläggning omfattar 13 ha  och drivs ekologisk sedan något år tillbaka. Här odlas Negroamaro, Primotivo ,Malvasia Nera, Aleatico och Fiano. Vi fick en riktigt gedigen provning av deras viner.

Tenuta Corallo

Chora Fiano är som namnet anger tillverkat av druvan FIano. I näsan kände vi blommor som acacia och mimosa och i munnen smaker av tropiska frukter som persika och mango. Ett utmärkt fruktigt men torrt vin.

Drosia Negroamaro. Detta var ett vin vi verkligen fastnade för, en fullkomligt vit Negroamaro, helt genomskinligt som vatten.Här hittade vi fläder i doften, ett vin med en härlig syra, en riktig aperitif. 

Maria Negroamaro var en spännande kraftig matrosé. 

Mesena Negroamaro. Av de röda vinerna fastnade för Mesena som bestod av 100% Negroamaro. Vinet tillhörde inte de kraftigaste men det hade en bra syra och en smak av körsbär och kryddor. 

De tre senare fick följa med oss på vidare äventyr och även med hem till Sverige.

Vi besökte även Tenute Al Bano. I vårt sökande efter en trevlig vingård stötte vi på denna mycket märkliga resort, en jätteanläggning med tillhörande vingård. Vinerna var inte av den högsta kvaliteten så behållningen låg i inramningen.

Al Bano

Efter det spännande besöket i Matera var vi mogna för nästa del av södra Italien, Kalabrien. Nu är vi i själva tån på stöveln.