Languedoc maj - juni 2025

Efter härliga dagar i Franken fortsatte färden till Beaujolais (med kompletterande inköp). Begivenheten matlaget där vi är åtta goda vänner som testar vår kokkonst, var detta år decimerad till sex. Vi höll denna gången till på ”slottet” hos Håkan och Lena och det blev Paella till huvudrätt med golf som inledning. 

Vårt ”gamla” hus fick oss som tillfälliga hyresgäster under en vecka, då ägarna Rasmus och Gina åkt till Norge. Det var en konstig känsla men härliga kvällar på terassen. 

Pezenas är härligt och vi passade verkligen på att riktigt känna in den franska atmosfären. Vår bagare och världens bästa Cafè des Arts kände igen oss. Vi passade också på att träffa kära vänner samt spela Petanque. Åsa stod som segrare tillsammas med Daphne. Rasmus och Gina hade putsat och gjort våra racercyklar som nya och äntligen fick vi en härlig cykeltur tillsammans med dem efter de återvänt till Pezenas. Puh, så många uppförsbackar det finns.

Vinet ska ju alltid ha sitt lilla kapitel när man befinner sig i ett så stort och fint vinområde som Languedoc.

I år besökte vi årets ’Vino Cap`s vinmässa i Cap Agde i strålande väder. Det var lika trevligt som alltid att ströva omkring bland alla dessa vinproducenter och alla entusiastiska smakare. Vännen Christer Christensson koncentrerade sig i år för avsmakning av druvan Albarinho men han hittade bara ett vin. Inte så konstigt i Languedoc men det var en skojig idé.

Vi hittade några favoriter bland picpouldruvan och den ena fick också besök för en större provning.

Domaine Gaujol i byn Pinet är specialiserad på Picpoul de Pinet.  Vi fick en jättefin provning där vi gick igenom hela arsenalen av Picpoulviner.

• Classic
• Le 1744
• Cuvee Patience
• L’Excellence de Ludovic 

Alla väldigt olika viner på samma druva, några av dem var helt annorlunda från vad man förväntar sig. Vi fastnade särskilt för 1744 som har legat på barrique i ca 8 månader och Patience som har legat på jästfällningen alltså sur lie. Vi rekommenderar verkligen ett besök på gården.

Ett besök på Domaine Therese Rose var obligatoriskt eftersom vi missat Munskänkarnas tillställning på gården 2024. Gården är belägen i byn Neffies och drivs av en svensk entusiast Sven-Olof Molin. Han har tidigare arbetat som kirurg och har lyckats åstadkomma härliga viner med kirurgisk precision. Det blev ett mycket spännande besök. Vi var välkomna trots att vi kom vid fel tid. Vi bjöds in bland cuvar och redskap, smakade från flaska och cuv och hade en mycket trevlig pratstund.

• Chat Noir 2022 Grenache och Syrah
• La Vignasse 2022, Grenasche och Syrah
• Picpoul de Neffies 2023

Tyvärr var picpoul slut vilket var trist eftersom den var mycket speciell. Ni som inte varit där, har ni tillfälle planera in ett besök.

Sven-Olof Molin

Efter ca tre veckor i Pezenas var det dags att åka hemåt. Vi hade planerat några dagar i Alsace och Strasbourg. Först stannade vi till på 

Domaine Rolly Grassman som är en firma som inte liknar någon annan. Man finns i Rorschwihr, en helt obetydlig by i norra Haut-Rhin. Caveen är ett hysteriskt nybygge, likande ett ofantligt rymdskepp som av outgrundlig anledning valt att landa på sluttningen ner mot byn. Rymskeppet innehåller en oerhörd mängd stenstuffer och fossil, liksom en fin lekhörna till barnen.

Rolly Gassman har inga Grand cru-marker, Det unika med Rolly-Gassmann är stilen. Medan andra går allt längre mot torra viner är nästan alla viner hos Rolly-Gassmann aningen söta. Vinerna är absolut rena, perfekt utmejslade små mästerverk som alla bär firmans signum. Dessutom hade de gamla årgångar och allt bjöds på vid provningen.

Vi blev guidade av Pierre Gassmman genom ett 20-tal olika viner. Allt från Sylvaner till Pinot Noir och såväl torra som söta viner. Vi blev positivt överraskade av gårdens viner tom av deras Gewurtstraminer. Kul att få med några gamlingar hem.

Strasbourg visade sig vara en fantastiskt trevlig stad. I petit France låg gamla korsvirkeshus i kurviga gränder och runt den gamla staden löper floden L´il i kurvor och svängar. Mitt i detta gamla slussar som skyddas av åldriga byggnadsverk. Utanför de äldsta delarna tronar tjusiga byggnader med smidda balkonger och fina gröna parker. Området vid Europaparlamentet är en byggarbetsplats men besöket var trots allt en upplevelse. Tyvärr inga ledamöter i sikte denna vecka. 

Världens äldsta vinfat.

I Strasbourg upptäckte vi och besökte  Cave  Historiche Weinkeller Hospice Strasbourg där finns nämligen världens äldsta vinfat.

1472

Det innehåller fortfarande vin från 1472, som lagrats på fat! 350 liter av en legendarisk årgång …

Detta vördnadsvärda vin har bara serverats tre gånger under fem århundraden. År 1994 genomförde oenologer en organoleptisk undersökning av årgången. Trots att det var mer än 500 år gammalt hade vinet "en mycket vacker ljus, bärnstensfärg, en kraftfull doft,  med mycket stor komplexitet, aromer som påminner om 'vanilj, honung, vax, kamfer, fina kryddor, hasselnöt och fruktlikör …’" Vällagrat vin minsann.

I Strasbourg äter man Tarte Flambée eller choucrote (surkål), eller bådadera. Vi åt bådadera, väldigt gott med en god Riesling eller en Pinot Noir.

 

Våren 2025 går turen till Frankrike via stopp i Franken

Den 18 april var det dags för årets resa till Pezenas och Languedoc. Som brukligt gör vi stopp på vägen, främst för att prova viner i trevliga distrikt. Denna gången hade vi bestämt oss för vin området Franken i Tyskland. Vi mötte området på en provning med Munskänkarna och blev rätt nyfikna, både på vinerna och området i sig.

Vinområdet Franken

Vinområdet Franken ligger utmed floden Main som mynnar ut i Rhen. Huvudort är Würzburg som är vackert belägen längs floden. Huvuddruvan är Silvaner. Vin på Silvaner lär inte bli så bra någon annanstans i världen som här i Franken. Silvaner från Franken är mineralrik och har en doft av päron, limeskal, torkad aprikos och en angenäm jästarom. I smaken är den aromatisk, oljig och med en bra och elegant syra. Bättre viner går att lagra länge, ca 5-10 år.

Vinerna buteljeras på en speciell flaska, "bocksbeutel". Denna flasktyp används än idag för merparten av vinerna från Franken.

Det finns fyra mycket stora vinproducenter i Franken. Tre av dem ligger i Würzburg.

• GWF (Iphofen)
• Staatlicher Hofkeller (håller till i Residenset), 
• Bürgerspital
• Juliusspital 

De två sistnämnda drivs i stiftelseform och är än idag sjukhus och/eller ålderdomshem. De grundades på 1500-talet respektive 1300-talet.  

Vi övernattade hos en vinbonde i den lilla måleriska byn Iphofen, Weingut Gästehaus Weigard. Det skulle visa sig vara en naturvinsbonde som bla exporterade till Norge.

På vägen mot Iphofen körde vi rakt in i en festival/vinmarknad. Det visade sig vara GWF som hade öppet hus. 

GWF  Winzergemeinschaft Franken www.gwf-frankenwein.de

Kooperativet har har över 1 000 aktiva vinodlare som tillsammans odlar druvor på ca  1 200 hektar. Kooperativet grundades 1959 och är ett av de sex största vinodlarkooperativen i Tyskland.

Festivalområdet var fullt av vinentusiaster så vi sällade oss till dem alla. Här fanns det vin på druvor vi aldrig någonsin smakat eller ens hört talas om; Det var Domina, Schwarzriesling, Regent, Acolon, Rotling, Cabernet Dosa, Rieslaner och Bacchus. Det var en mycket spännande upplevelse. 

Ett besök i staden Würzburg är obligatoriskt när man är i Franken. Fästningen Marienberg vakar över staden. Würzburg bombades svårt under 2:a Världskriget, men många av de historiska byggnaderna har återuppbyggts i originalskick, särskilt det magnifika Residenset som ursprungligen byggdes på 1700-talet för prinsbiskoparna. Nu till vinerna:

Staatlicher Hofkeller, www.hofkeller.de

År 1128 påbörjades vinproduktionen här. Sedan dess har "Prinsbiskopens hovkällare", senare "Kungliga bayerska hovkällaren" och nu det bayerska statsvineriet "Staatlicher Hofkeller Würzburg", alltid ägts av den styrande makten. 890 års historia gör Hofheller till ett av de äldsta vingårdarna i världen. Här finns sedan 1684 ett fat från årgången 1540  "Schwedenfass". Detta fat fördes i säkerhet undan svenskarna under trettioåriga-kriget och kan skådas i vinkällaren än i dag. På ägorna är Silvaner huvudnumret. Eftersom det var skralt med provningen så nöjde vi oss med två vackra flaskor.

Bürgerspital www.buergerspital.de

Bürgerspital ligger centralt placerat i Würzburg och är över 700 år gammal. På 120 hektar odlar de framförallt  Silvaner och Riesling. Efter en fantastisk provning kunde vi konstatera att deras Silvaner höll världsklass och flera vackra buteljer fick följa med oss hem.

Juliusspital www.juliusspital-weingut.de

Juliusspital är – med sina cirka 180 hektar mark, Tysklands näst största vingård. Stiftelsen Juliusspital ligger i hjärtat av Würzburg och grundades 1576. Anläggningen omfattar flera kvarter med sjukhus och lokaler för vinframställning. Vinprovningen var lite rörig pga låg bemanning och många intresserade. Vi bedömde dock att vinerna inte riktigt nådde samma klass som Burgerspitals. Trots detta fick några flaskor plats i bilen.

Weingut Johann Ruck www.ruckwein.de

I Iphofen driver  familjen Ruck vingården sedan 1839. Här produceras väldigt bra viner och efter en fantastisk provning fylldes förrådet av Silvaner på.

Weingut Hans Wirsching www.wirsching.de

Vingården Hans Wirsching är en av de mest traditionella och välrenommerade vingårdarna i Franken. Familjen har odlat vin i flera århundraden. 

Dottern Andrea Wirsching driver för närvarande vingården. På 90 hektar i och runt Iphofen producerar de främst torra vita viner – vår specialitet. De älskar Silvaner och arbetar hållbart. Vi blev imponerade av Silvaner även här.

Av de provningar vi genomförde bedömde vi Bürgerspital och Johan Ruck (Iphofen) som de bästa. Förutom mycket bra Silvaner och Riesling gör de även gott vin på Gewürztraminer, Spätburgunder (Pinot Noir) samt härligt mousserande vin.

Japan våren 2025

Japan

Tänk att vi kom till Japan, vi reste dit i slutet av mars och blev lovade att körsbärsblommorna skulle blomma för fullt. Vi flög via Munchen till Osaka, en resa på ca 18 timmar med byten mm. I Osaka mötte vi våra reskamrater som rest från Stockholm. Vi möttes upp av Markus, vår reseledare och guide. Vi var inalles 17 personer, två ungdomar och deras mamma och resten pensionärer. Vi var mycket förväntansfulla och spända inför de äventyr vi skulle få vara med om på denna rundresa till några av Japans höjdpunkter. 

Körsbärsblom

Den förbokade bussen tog oss till den närliggande orten Nara där vi checkade in på hotell. Här bekantade vi oss tillsammans på en lunch. Det är i Nara som man brukar säga att den japanska civilisationen får sin begynnelse. Själva kallar de Nara för Sidenvägens slut.

Efter lunchen  tog vi en promenad i den fina parken i Nara där vi besökte världens största träbyggnad Todaiji, ett tempel som inhyser en enorm Buddha i brons. Både park och tempel var överväldigande, de heliga hjortarna fanns överallt omkring oss och kunde de så snodde de åt sig det som  besökarna hade att äta. Det var en härlig vandring men det var kallt. Vinden blåste från norr och tempen gick inte över 5 grader. Efter promenaden rusade flera medresenärer till Uniqlo för att inhandla varmare tröjor.

Heliga hjortar

I Nara bodde vi endast en natt så efter frukost gav vi oss iväg till Miho-museet på väg till Kyoto. Miho är ett fantastiskt arkitektoniskt mästerverk med en fin samling konstskatter. Museet är vackert beläget i Shigaraki nationalpark. Arkitekten Pei har verkligen lyckats med ambitionen att få byggnaden att i harmoni samstämma med naturen. För att bygga museet var man tvungna att ta bort flera mycket gamla träd som sedan återplanterades utanför. Endast 15 % av byggnaden syns, resten är insprängt i marken. Miho var mäktigt. 

Vägen dit gick genom en tunnel och över en bro. Som sagt är museet insprängt i marken men har stora fönsterytor ut mot en härlig bergsnatur. Här fanns konst från hela världen och från alla tidsåldrar, det var egyptisk och grekisk-romersk konst blandat med japanskt och kinesiskt.

Efter besöket gick färden vidare mot Kyoto och nu hoppades vi på nyutslagna körsbärsträd och lite varmare temperatur. Nja riktigt utslagna var de inte men på gång. Lite varmare men fortfarande en bitande vind. I Kyoto var det åter promenad som gällde, staden ska upplevas genom promenader i dess gamla kvarter med typiska japanska låga trähus. Kyoto är verkligen speciellt, framförallt den gamla stadsdelen Gion. Här träffade vi på geishor på väg till sitt värv, många vanliga stadsbor var klädda i traditionella kläder, främst yngre tjejer i kimonos.

Vart man vände sig fanns tehus, caféer och restauranger. Gränderna var smala och trånga och man kunde riktigt känna den medeltida känslan med samurajer och geishor i gatubilden. I Kyoto kändes det lätt att hitta. Gatuskyltarnas japanska kompletterades med engelsk text vilket gjorde att vi tog oss ut i vimlet under kvällarna för att besöka trevliga restauranger.

Nästa dag var det dags för en ny bussresa ut till en liten lantlig by med halmtakshus. Vi reflekterade redan över de färglösa husen, grå eller beiga med grå eller svarta tak, tätt byggda utan särskild natur. Vi visste ju att japanerna bor litet och trångt men vi trodde nog på gladare toner. Bussturen till byn tog oss längs svindlande bergsvägar med ogenomtränglig och mycket brant skog. Raka höga cederträd blandat med svåra buskage. I byn besökte vi ett museum och fick en inblick i livet på landet i forna tider.

Under vistelsen i Kyoto besöker vi också den mest natursköna delen av staden vid västra bergen som kallas Arashiyama.   Detta område har gjort sig känt för sina

zenbuddhistiska anläggningar. Vi promenerade under körsbärsträden till det mest berömda zentemplet Tenryu-ji från 1339 med sin vackra trädgård som anlades av 1300-talets främsta trädgårdsskapare, Muso Soseki, som också anlagt den berömda Mossträdgården Saihoji. Den trädgård vi promenerade i var helt gudomligt vacker där stod estetik och harmoni i förgrunden. Det var stenar, vatten och vackra träd tillsammans med mossbeklädda kullar. Allt tog verkligen andan ur en. Japanerna kan verkligen skapa ett lugn genom sin estetik.

I Kyoto tog vi oss också tid att besöka det stora Shoganslottet, Nijo-Jo där den sista Shoganen regerade innan han åter överlämnade makten till kejsaren. Kyoto var Japans huvudstad under ca 1000 år. Först på 1800-talet blev Tokyo huvudstad då under namnet Edo. Egentligen var Tokyo redan på 1600-talet den viktigaste staden i Japan under den s.k. Edo-perioden.

Under april månad går japanerna man ur huse för att fira in våren. De njuter av nyutslagna körsbärsträd och picknickar i parkerna. I Japan tar man skorna av sig när men går in i de traditionella husen och tempeln. Man tar också av sig skorna när men slår sig ner i parkerna på sina medhavda presseningar, mestadels blå. Vi fick lära oss att japanerna betraktar de sittande parkbesöken som att de är inomhus, alltså - av med skorna. Nu när blommorna lyste i miljontal fanns dessa hanamifirande japaner i alla parker. Hana betyder blomma och mi att se.

Nu var det tid för tåg och inte vilket tåg som helst utan superexpresståget Shinkansen som tog oss till Hiroshima. Hiroshima är en modern stad belägen mellan Hiroshimabukten och de närliggande bergen. Här besökte vi den heliga ön Miyajima med sin helgedom och sina ostron samt den vackra fredsparken mitt i staden. I fredsparken ligger bla atombombsmuséet. 

Trots att man visste vad som väntade vid besöket så kom man in i ett slags chocktillstånd. Aldrig mer ska människor behöva utstå den smärta och de kval som dessa bomber gav upphov till. Hela staden utplånades och 170000 människor miste livet. Lägg till detta bomben över Nagasaki där 70000 fick sätta livet till. I årtionden plågades människor av svåra skador och sjukdomar från strålningen och det är inte över än.

Efter dagarna i Hiroshima tar vi Shinkansen och ett lokaltåg till Kanazawa. Denna stad var en tid en av de mäktigaste i Japan, då s.k Daimyo(länsherrar) styrde under Shogan. Även denna stad har gamla fina kvarter men också ett av Japans finaste museer. Detta anses allmänt som det bästa av Japans alla moderna konstmuseer, både för dess utställningar men också för själva museibyggnaden. Arkitektgruppen SANAA har blivit hyllade världen över och har vunnit alla stora priser. 

 

I Kanasawa besökte vi, förutom muséet också ett fint samurajpalats med en härlig liten trädgård och vi fick också tillfälle att delta i en traditionell teceremoni där det gröna teet vispas och dricks under mycket ceremoniella former. Man bugar och dricker och bugar och konverserar.

Oj vilken matmarknad Kanasawa bjöd in till. Fiskar vi aldrig sett stora som små, skaldjur, världens största ostron och mycket mer. Vi åt härliga sushis några tom dekorerade med bladguld.

Dekadent Sushi

Åter på Shinkansen på väg till Odawara och varma källor. På vägen stannade vi till på Hakone Open Air Museum för skulpturkonst. Här fanns både Picasso och Giacometti men mest moderna japanska konstnärer- ett mycket fint och intressant besök. Under bussresan, sista biten mot Odawara avtecknade sig Fuji-berget i all sin glans.

Fuji-berget

Vi övernattar nu på ett japanskt ryokan, gästgiveriet, som också inhyser en het källa. Här badar vi nakna, damer för sig och herrar för sig. Källorna är varma och miljön är lugn och harmonisk. Vi känner oss rena, avslappnade och hungriga när vi bjuds in till en traditionell japansk middag med både öl och sake. Under natten sov vi på golvet så som de gör i Japan, mjukt underlag och gott täcke.

Detta var perfekt innan vi tog oss an Tokyo som idag har ca 34 miljoner invånare och är världens största stad eller stadsområde.

I Tokyo hade det blivit relativt varmt ca 17 grader och vi kunde nu plocka av de tjocka tröjorna. Efter besöket ute vid de konstgjorda öarna i Tokyobukten tar vi oss an storstadens spännande områden. 

Givetvis gällde tunnelbanan som gick kors och tvärs. Det var gröna, blå, gula, svarta, gråa och röda linjer. Den gröna Yamanote gick som en ringlinje. Den första s.k. stadsdelen vi besökte var Ueno med sina fina parker och relativt låga hus. Därefter var det Ginza, Harajuku, Okachimachi, Omotesando och Shinjuku. Vi besökte också platsen för, och passerade, de världsberömda övergångsställena där alla får grönt samtidigt men ingen krockar. Vi åt på små hål i väggen och vi tog oss själva fram i tunnelbanesystemen i jakt på knivar och presenter till barnbarnen.

Vi brukar ju alltid skriva några rader om de viner vi dricker men trots att Japan producerar vin så fanns det få ställen där det serverades. Istället var det viner från Argentina och Chile, Frankrike och Italien som dominerade. Vi drack vid ett tillfälle ett spännande japanskt vin vid namn Koshu. Vinet är gjort på druvan med samma namn. Detta är en inhemsk japansk rosa druva som odlas i regionen Yamanashi som ligger i trakterna kring berget Fuji. Vinet har hög syra och är mycket smakrikt.

Japanskt vin

Allmän betraktelse

- många intressanta och spännande höghus men i övrigt rätt trist bebyggelse

- otroliga parkanläggningar där man plockade bort grässtråna och lät mossan vara en del av skönhetsupplevelsen, fantastiskt!

- underbart goda sushis och sashimis

- gott kött att grilla

- annars var maten sådär, sockrat och syrat med märklig konsistens på bla grönsaker

- god öl och whisky samt gott vatten o vänliga människor

- mörka kostymer av samma snitt på de flesta tunnelbaneåkande, främst män

- man sitter tysta på tunnelbanan, blippar i telefonen eller sover

- unga tjejer med märkliga kläder, mycket rych och pysch  och extremt långa naglar med pinglor och pärlor

- alla kommunikationer går i tid på klockslaget

- modernt men ändå gammeldags 

- massor av personal överallt

- mycket dåliga kunskaper i engelska

- extremt rent land, alla tar med sig sina sopor hem, inget klotter

- allt känns tryggt och laglydigt

- vi tror nog att det bor en liten djävul i de flesta, de verkar bra på att festa

- helt annorlunda land med en annorlunda mentalitet och kultur, så spännande