Efter snabbesöket i Basilicata körde vi söderut mot Kalabrien. Plötsligt kom vi in i en helt annan naturtyp med ståtliga skogsbeklädda bergskedjor. Kalabrien utgör tån och fotsulan på stöveln. Regionen är, liksom de flesta delarna av södra Italien, en fattig landsända. Detta märks främst i det stora antalet övergivna hus och gårdar och i de, överallt närvarande, halvfärdiga husskeletten.
Efter dagarna i Matera längtade vi efter bad och bestämde oss för den lilla orten Cirò Marina. Cirò är ett av de bästa vinområdena i Kalabrien så det gällde att hitta några trevliga vingårdar att besöka och kombinera med bad. Orten Cirò Marina hade en underbar strand och en fin strandpromenad men det var också det hela. Jo, vi stötte på ett norskt par som åkte runt och njöt av stillheten, maten och vinet.
Vi hade läst att Kalabrien fanns inget direkt att hämta vad det gäller vin. Visserligen har regionen för längesedan varit en av de viktigaste vinregionerna i Italien. Påverkan av främst greker var slående än idag, i dialekt, i konst och i människors arv. Givetvis präglar romartiden också starkt men i de sydligaste delarna påtalade många just det grekiska. Phylloxian har haft stor påverkan på Kalabriens vinproduktion. Vinodlingens betydelse för områdets ekonomi har minskat till förmån för andra grödor. Idag producerar man ca 390 000 hl vin vilket motsvarar 0,9 % av Italiens samlade vinproduktion.
Vinområdet Cirò som ligger vid Kalabriens östsida mot Joniska havet, visade sig producera utmärkta viner på druvorna Gaglioppo, Greco bianco och Pecorello.
Efter morgondopp och frukost besökte vi den stora vingården Ippolito ; www ippolito.1885.it. Vingården omfattar ca 100 hektar. Här träffade vi den nuvarande ägaren Vincenzo Ippolito som för dagen hade besök av inköpare från USA. Vi anslöt till gänget och fick en fin visning och genomgång av tillverkningsprocessen och en fin provning av gårdens viner. Vi fastnade särskilt för gårdens Pecorello en för oss i princip okänd grön druva som bara odlas i Kalabrien. I näsan märktes toner av citrus och tropisk frukt som även kom fram i smaken.Vinet hade en lång härlig eftersmak, ett mycket bra vin.
Vi provade även gårdens roséviner Mabilia gjord på Gaglioppo och Pescanera 100% Greco Nero. Två mycket trevliga roséviner.
Druvan Gaglioppo är i princip basen i gårdens samtliga röda viner. Gaglioppo har sitt ursprung i Kalabrien och ger kraftiga och tanninrika viner. Vi smakade vinet Pater Liber. Ett rubinrött vin med doft och smak av björnbär med inslag av viol. En trevlig upplevelse med en härlig druva.
Den mest kända vingården i Kalabrien är Librandi. De tog enbart emot besök på reservation men vi hade enorm tur. Denna förmiddag hade en ukrainsk familj bokat en provning och vi var välkomna att avnjuta vinerna tillsammans med dem. Det visade sig att flickan i den ukrainska familjen just nu var utbytesstudent vid Lunds universitet. Hon läste sociologi och hade samtliga föreläsningar på Campus i Helsingborg, Världen är bra liten!
Librandi- librandi.it. Gårdens viner slog igenom på en stor internationell blindprovning för ett antal år sedan. Familjen som äger gården har sedan generationer tillbaka lagt ner ett stort arbete på att utveckla vinernas kvalitet. Genombrottet på blindprovningen blev belöningen.
Samtliga viner, som vi provade, var utmärkta men vi fastnade särskilt för det mycket speciella rosévinet Segno Librande gjort på Gaglioppo. Vingården säger att vinet vibrerar som havets vågor. Så sant som det är sagt ett glimrande rosévin.
Vi var mycket nöjda med de två provningar vi fått och bestämde oss för att tillbringa resten av dagen i bilen.
Vi hade redan hemma bestämt oss för att besöka den allra sydligaste spetsen på tån, alltså den forna huvudstaden i området, Reggio Calabria. Att bo i storstaden var inget alternativ utan valet blev den lilla vackra orten Scilla. Det var en lång men mycket intressant resa från östsidan av Kalabrien till Scilla på den sydvästra kusten. Vi följde först bergskedjan Sila för att sedan bestiga och passera bergskedjan Aspromonte. Det var stundtals rysligt vackert med skogsbeklädda berg, stupande raviner, citron- och apelsinodlingar och herdar med får. I Scilla hade vi hyrt in oss på ett rum, nära strand och centrum. Rummet var pyttelitet men rent. Det låg mitt i centrum men var fanns stranden? Jo, nedanför berget som stupade ner mot strandremsan. Som tur var fanns det en bemannad hiss och givetvis härliga trappor. Huvuddelen av restaurangerna låg nere vid stranden och hissen slutade gå kl 18:00.
Vi gillade verkligen Scilla, vidunderlig utsikt, en underbar strand, trevliga restauranger med god mat och en ort med väldigt låg prisnivå. Dessutom var det endast ca 5 mil till Reggio Calabria. Från Scilla kunde vi se över till Sicilien.
Reggio Calabria var en mycket trafikintensiv stad med ont om parkeringar. Den kristallklara morgonen gjorde att Sicilien låg mycket nära. Vi blev något förbluffade över att allt stängdes ner under lunchtiden. Centrum blev nästan folktomt. Vi hittade en intressant restaurang, något slags social matsal där man kunde välja på ett antal rätter för en billig penning. Det var en intressant publik och helt OK mat. Staden är mycket kuperad och till publikens transporthjälp finns en vacker rulltrappa.
Besöket på det arkeologiska muséet var dagens höjdpunkt. Muséet hade en enorm skatt av framförallt gamla grekiska föremål. Höjdpunkten var de två mycket stiliga Riace-krigarna som hittades utanför kusten 1972. De visade sig vara grekiska och hade legat begravda i över 3000 år. De var helt intakta och efter ett antal renoveringar visades dessa upp i ett särskilt rum.
Vi höll oss nu längs den vackra kusten och hamnade i underbara Tropea. Här ägnade vi några dagar med att insupa stadens atmosfär, båtutflykt längs strandlinjens bergssida, snorkling och god mat. En raritet i staden är dess rödlök. Den är söt och används i all typ av matlagning från Pizzor till desserter, jättegod. Vi bodde på ett litet B&B precis invid trapporna till stränderna. Här hade vi underbar utsikt och nära till allt vi ville se och uppleva. Tropea är en pärla! Ta en tur.
En vinfestival i Cosenza lockade oss till en tur norrut in i landet. Cosenza var en ful, nergången stad och vi hittade ingen vinfestival. Vi frågade oss fram, vi letade med GPS men ingenstans.
 |
| Cosenza |
Vi hamnade istället återigen vid kusten i en liten stad vid namn Scalea. Här var vi nästan de enda gästerna på det ståtliga Grand Hotel. Vi träffade en pratglad snowboardåkare från Polen och fick ta del av hans liv och leverne. Vi blev aldrig riktigt klara över vad han gjorde i Scalea, eller i denna del av Italien.
Den 16 oktober skulle planet lyfta från Neapel så det var dags att dra oss mot Salernoområdet för att hinna med några av vinerna i Kampanien. Vi tyckte mycket om naturen i Kalabrien, det frodiga landskapet med de vackra citruslundarna, de skogsbeklädda stupande bergen och de främmande druvsorterna gav mersmak av regionen.
Neapel väntade men vi var besjälade av att få uppleva vinområdet Taurasi i Kampanien. När vi kollade på kartan lockades vi av boende i byn Montefusco. Vi bokade ett fantastiskt B&B i byn. Vad vi inte visste var att denna by låg högst uppe i en imponerande bergsformation. Vår inkvartering låg dessutom högst uppe på berget i ett gammalt palats. Vi hade en milsvidd utsikt över dalen. Vägarna upp var kurvigare och brantare än i alperna så det tog tid att ta sig de få milen mellan byarna. I denna lilla by fanns tre utmärkta restauranger som serverade underbara antipasti.
 |
| Tesoro |
På den bästa restaurangen Teodoro serverades också restaurangens egentillverkade vin. I det här området härskar den blå druvan Aglianico och den gröna druvan Greco di Tufo.
Vi landade i Montefusco denna söndagseftermiddag och alla vingårdar var stängda. Men så hittade vi och besökte den lilla gården Bambinuto. cantinabambinuto.com. De kallar sitt vin för garagevin eftersom tillverkningen sker i familjens garage. Vi kom mitt i skörden men fick tillfälle att prova deras goda viner.
Vi började med Insania – Irpinia Falanghina DOC. 100 % av den för oss okända druvan Falanghina. Den uråldriga druvan ger mycket smakrika viner med tydlig tropiska karaktär och med inslag av päron, bivax, örter, ananas, aprikos, kryddor. Vinerna var dessutom eldiga till sin karaktär, mycket tack vare det varma klimatet.
Greco di tufo DOCG. Detta vin hade lagrats 10 månader på ekfat och 9 månader i flaska att jämföra med Picoli – Greco di Tufo DOCG, vilket legat 12 månader på ekfat och 9 månader på flaska. Båda vinerna är lätt gula till färgen med tropisk frukt och bra syra i smaken. Vi provade även ett vin på Aglianico; Toppole – Campania Aglianico IGT. 100 % Aglianico.Vinet hade fått 10 månader på ekfat och 6 månader i flaskan och var fruktigt och inbjudande. Vi köpte med oss några flaskor att ha på rummet.
Vi måste nämna vår värd. Han var arkitekt till yrket men drev idag sin keramikverkstad i byn. Han berättade allt om de omgivande städerna och vingårdarna och ritade kartor med sevärdheter både i närområdet och i Neapel. Vi köpte denna lilla butelj som i gamla tider användes som grappaflaska av lantarbetarna på fälten!
Måndagen bjöd på höjdpunkten bland vingårdsbesök. Vi hade turen att komma in på Cantine Antonio Caggiano i byn Taurasi som är ett DOCG område. Här träffade vi Guiseppe och även anfadern Antonio ( 87 år gammal). Vi blev tillfrågade om ville se caven men vi tvekade eftersom vi var trötta på ståltankar och slangar. Guiseppe blev lite sur och vi ångrade oss och vi förstod snart varför!? Milde tid vilken Cave, rena rama museet. Det var en fröjd att få höra Guiseppes berättelse och se alla gamla maskiner, vinflaskor och andra ting i denna osannolika källare. Ett besök på denna vingård rekommenderas verkligen. Tiden gick och det blev inte så mycket av provningen men vi testade Bechar som var gjord på 100% Fiano. Färgen var djupt gul och det fanns fina dofter av frukt och blommor. Ett mycket bra vitt vin. Vi smakade också Taurasi DOCG. 100 % Aglianico di Taurasi. Vinet hade legat 18 månader på fransk ek samt 12 månader i flaskan innan försäljning. Ett härligt vin på Aglianico. Naturligtvis fick några flaskor följa med på flyget.
Sammanfattning av vår Kroatien och Italienaresa.
Guldkornen; Dubrovnic och den överraskande mycket läckra maten i Kroatien
Den gamla staden i Bari med dess pastatillverkning
Alberobello med sina fantastiska Trullihus
Altamura med sitt bröd
Matera med sina grottor
Tropea och dess söta rödlök
Limoncello
Alla vackra strandorter där bergen stupar ner i havet
De goda vinerna och att det var så lätt att köra bil överallt utom i Neapel
Den del vi sett av Kroatien är mycket vacker. Det är så rent överallt och många är fenor på engelska. Maten var exemplariskt god, prisnivån som hemma.
Sydligaste Italien är mestadels vackert men varför kastar de sin skit rakt ut i den vackra naturen. Överallt längs vägarna låg travor av sopor det var trist. Södra Italien är mycket mycket prisvärt.
Poggio Tesoro i Bolgheri, Solosole 100% Vermentino. Vinet hade en friska med härliga inslag av citrus, persika och aprikos i såväl doft som smak. En god aperitif som passade perfekt till den utmärkta förrätten som bestod av grillad hummer med löjrom och syltad lök, så gott! 
Poggio al Tesoro, Dedicato a Walter 2019, 100% Cabernet Franc. Detta vin tillägnades Marilisas bror Walter Allegrini efter hans bortgång och det produceras än idag. Druvorna skördas i små lådor och efter noggrann sortering vinifieras dessa enligt traditionell metod. Vinet fortsätter sin förädling i 20 månader på nya franska ekbarriques och ligger sedan i minst 9 månader på flaska innan det bjuds ut på marknaden. Ett utmärkt vin med en härlig kraftigt smak. Kvällens höjdare men kanske i dyraste laget. Ca 1400:- . Dessa tre viner serverades till en hjort inte alls dumt. 
