Del två av vår resa till södra Italien. Apulien (Puglia) och Basilicata

Båtresan från Dubrovnik till Bari (Apulien) i Italien var inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Inte en ö och knappt ett fartyg, enbart ett gråblått hav med ”gäss”. Positivt var dock att priserna på båten hörde till de billigare så vi behövde varken gå hungriga eller törstiga iland. I Bari skulle vi hämta den hyrbil som skulle ta oss runt i Italiens allra sydligaste fastlandsdelar, under de kommande två veckorna. Vi ägnade dock först en kväll och en förmiddag åt Bari. Kvällen på en mycket trevlig men enkel fiskrestaurang som var proppfull av matgäster. Maten serverades på plasttallrikar men maten var jättegod. 

Fiskrestaurang Nicolaus

Förmiddagen tillbringades i Baris gamla levande stadsdel.Här blandades butiker, kafféer, kontor och små verksamheter med massor av invånare och en hel del turister.  Benvenuto a la strada Orecchiette, här satt kvinnor utanför sina hus och tillverkade pasta i olika former - för hand. Vi kunde inte låta bli att köpa ett kilo av de hattformade exemplaren. Färgerna kommer bla från basilika, tomat och spenat, fantastiskt!

Alberobello

Efter besöket i Bari var vårt första stopp den mycket märkliga lilla staden Alberobello. Där hade vi bokat övernattningar i ett s.k. Trullihus. Vilken upplevelse! Hela byn samt området runtomkring var fullt av sk Trullis, ett runt stenhus med spetsigt tak. Tydligen byggdes husen på detta sätt för att innehavarna skulle slippa betala skatt. Övre delen av taken togs helt enkelt bort när skattmasen var i antågande. Om detta är sant, ja det vet vi inte men det har ingen betydelse! Vi blev helt betagna av stadens centrum och av alla dessa Trullis i området som hade renoverats och bevarats. Visst många hyrdes ut som bed & breakfast men de användes även som bostäder, arbetsplatser, restauranger och butikslokaler.

Monopoli och Polignano

Under vår vistelse i Alberobello passade vi också på att besöka de vackra badorterna Monopoli och Polignano. Båda orterna hade vackra historiska centrum med många tingeltangelbutiker och caféer. I Polignano badade vi på den världsberömda klippbadstranden och här hörde vi också svenska (skånska) röster.

Polignano

 

Otranto och Leuca

På vägen från Alberobello till vårt nästa boende i Otranto försökte vi komma in på några vingårdar, främst i området runt Ostuni. Tyvärr det var helg och skördetid. Vi fick nöja oss med att dricka vinerna på restaurang eller café eller chansa på en flaska i butiken. Ja, det var inte fyskam, de vita vinerna och rosévinerna var av mycket god kvalitet.

Otranto, en liten vacker stad vid havet ,tog verkligen emot oss med öppna armar. Stranden var härlig, den gamla muromgivna staden var mycket vacker med sina kyrkor och vackra byggnader. Dessutom hyste den härliga matställen. 

Grotta i Otranto

Vi hade bestämt oss för ett besök i Leuca, staden på klackspetsen. Vi hade läst en del om Puglia men mindre om denna del. I Leuca blåste det hårda vindar och vågorna svepte höga. Naturupplevelsen under resan var noll. Det var platt, torrt, gråbrunt och trist. De övergivna gårdarna och de halvfärdiga till synes övergivna byggnaderna avtecknade sig än mer här. Vi gladdes trots allt av besöket, Leuca visade sig vara ett paradis för surfare och caféet serverade gott och väldigt billigt kaffe.

Leuca

Matera - grottstaden och Altamura

Efter några nätter i Otranto och besöken i byarna runt omkring gick resan vidare till den fantastiska grottstaden Matera. Staden ligger i Basilicata så den fick bli övergången mellan Puglia och Kalabrien. I Matera  hade vi hyrt in oss på ett B&B i en grotta, milde tid så lyxigt det var. Det var verkligen grottkänsla, fönster saknades helt men Wow! Hela den gamla staden finns på Unescos världsarvslista. Staden är unik, omfattande och väldigt jobbig att ta sig fram i. Det är trappor, trappor och åter trappor. Det är smala, vindlande gränder och det är grottor överallt. Italienarna är fantastiska på att ta vara på det antika. Renoveringarna är pietetsfulla och charmen och känslan av att komma in i forntiden består. Matera kan knappast beskrivas rättvist, staden måste upplevas med egna ögon! Åk hit!

Det var inte bara vi och övriga turister som hittat hit. När vi kom till Matera var staden delvis avspärrad pga ett G7-möte. Delegater, livvakter, eleganta italienska bilar med privatchaufförer hade invaderat vissa delar av den gamla staden. Vi hade tur som hittade en alternativ väg till vårt boende. Även mötesdeltagarna fick ta sig fram gående om de skulle få en bild av den fantastiska grottstaden, så lite motion fick säkert de flesta, intresset verkade i alla fall stort.

Givetvis kunde vi inte lämna området utan att besöka grannbyn Altamura. Här residerar än idag det gamla bageriet Forna Antico Santa Caterina som etablerades redan 1391. Bröden som tillverkades hade fortfarande samma form, men naturligtvis fanns det också modernare varianter. Här flockades turisterna för att beskåda tillverkningen och försäljningen gick otroligt bra.Vi köpte och smaskade, det var Mums!

Vinerna i Apulien och Basilicata 

Vi hade tänkt att göra många stopp och djupdyka i vinerna  både från Apulien och Basilicata, framförallt i vinerna från Salentoområdet. Tyvärr fick vi inte till det riktigt. Det var helg och vingårdarna var stängda eller så var man upptagna av skörden. Vi sökte en vinfestival men den hittade vi inte. Vi smakade trots detta många goda viner från områdena och var  mycket nöjda med de vingårdsbesök vi fick till. 

Basilicata, som ligger inklämt i "stövelns vrist" (mellan Kalibrien och Apulien), är ett kraftigt kuperat landskap som domineras av den slocknade vulkanen Mont Vulture. Basilicata betraktats som Italiens fattigaste område. När det gäller vin så är Basilicata Italiens tredje minsta vinregion.

Den stora druvan i Basilicata är Aglianico. Den ger utmärkta viner, speciellt i appellationen Aglianico del Vulture. Vi smakade bla ett utmärkt vin Calice från Tenute Donato D’Angelo. Vinet lagras på franska ekfat i ca 18 månader. 

Calice

Fa vino i Alberobello var en osannolik liten vingård. Gården ligger i hjärtat av staden och producerar bra viner till mycket rimliga priser! Man kunde tex köpa 1 liter rött/vitt/rosé för 1,5 euro litern. Här fick vi en mycket trevlig provning, allt vi ville smaka togs fram. Vi fastnade för en Primotivo vid namn 17. Vinet var mycket kraftigt och hade som namnet anger 17 % alkohol.

FA Vino

I Alberobello fanns även ett kooperativ Cantina Sociale Pietro Tauro. Efter en spännande provning med stort utbud av viner till mycket rimliga priser, inköptes ett rosévin.

I Italien är det vanligt att vingårdarna tar betalt för provningen. Det kändes bra eftersom vi enbart kunde köpa någon enstaka flaska pga flyget. Gårdarna vi besökte i Alberobello tog varken betalt eller visade några sura miner när vi enbart köpte enstaka flaskor, det var positivt.

Apulien är en av Italiens största vinregioner. Andelen DOC/DOCG- viner är ungefär 12%. De röda vinerna dominerar och utgör ca 60 %. Här befinner vi oss i Negroamaro-land. Druvan ger kraftiga och sträva viner och betyder just "den bittra svarta”. Det odlas även Primotivo i stor omfattning. Bland de gröna druvorna dominerar Greco Nero och Fiano, två spännande druvsorter.

Vi besökte den vackra gården Tenuta Corallo strax utanför Otranto som sedan 2010 drivs av Enzo and Gabriella Marti. Vingården som också inbegriper en hotellanläggning omfattar 13 ha  och drivs ekologisk sedan något år tillbaka. Här odlas Negroamaro, Primotivo ,Malvasia Nera, Aleatico och Fiano. Vi fick en riktigt gedigen provning av deras viner.

Tenuta Corallo

Chora Fiano är som namnet anger tillverkat av druvan FIano. I näsan kände vi blommor som acacia och mimosa och i munnen smaker av tropiska frukter som persika och mango. Ett utmärkt fruktigt men torrt vin.

Drosia Negroamaro. Detta var ett vin vi verkligen fastnade för, en fullkomligt vit Negroamaro, helt genomskinligt som vatten.Här hittade vi fläder i doften, ett vin med en härlig syra, en riktig aperitif. 

Maria Negroamaro var en spännande kraftig matrosé. 

Mesena Negroamaro. Av de röda vinerna fastnade för Mesena som bestod av 100% Negroamaro. Vinet tillhörde inte de kraftigaste men det hade en bra syra och en smak av körsbär och kryddor. 

De tre senare fick följa med oss på vidare äventyr och även med hem till Sverige.

Vi besökte även Tenute Al Bano. I vårt sökande efter en trevlig vingård stötte vi på denna mycket märkliga resort, en jätteanläggning med tillhörande vingård. Vinerna var inte av den högsta kvaliteten så behållningen låg i inramningen.

Al Bano

Efter det spännande besöket i Matera var vi mogna för nästa del av södra Italien, Kalabrien. Nu är vi i själva tån på stöveln.

Kroatien fjorton dagar under september och oktober 2024

Vi kom trots allt iväg på vår hösttripp till Kroatien och sydligaste Italien. En seg förkylning med envis feber höll på att sätta käppar i hjulet men, som sagt, vi kom iväg. Vi landade i den gamla staden Split som med sin 2000-åriga historia, visade sig vara en lugn, ren och mycket vacker stad med mycket grönt. Visst gör vattnet och de fina stränderna mycket för trevnaden men också de vackra byggnaderna i centrum. 

Vår lägenhet låg i ett trevligt område med gångavstånd till både stad och strand, ja flera stränder, där det fanns härliga serveringar. Vår värd var mycket trevlig. Hon pratade engelska och gav oss många fina tips som vi hade stor nytta av under de tre dagar vi tillbringade i staden.

Den gamla staden har byggts upp på ruinerna av den romerska kejsaren Diocletianus palats och trots relativt många turister så var det härligt att gå runt i de trånga gränderna och känna den avspända atmosfären. Delar av staden har använts som inspelningsplats för serien Game of Thrones och det avspeglade sig i souvenirförsäljningen.

 

Åsa hade fortfarande en liten känning av förkylningen så tyvärr fick badet anstå medan LarsPeter lögade sig i det turkosa vattnet vid de mycket populära stränderna. 

Vi var ju på vinresa och eftersom Kroatien, som vinland, var okänt för oss var vi mycket nyfikna på utbudet. Vi hade en väldig tur som endast hade ca 5 minuters gångväg till den trevliga vinbaren Bottiglia Wine & Deli. Baren var specialiserad på inhemska viner och här hittade vi några riktiga favoriter.

Bottiglia Wine & Deli

 

GRK - en grön druva som i princip bara växer på ön Korčula. Det kroatiska ordet grk betyder "bittert", men vinet är torrt, har hög syra, är något aromatiskt, med en svag förnimmelse av tall. Grk-rankan har bara honblommor.

Pošip - grön druva som ger ett härligt frisk vin men bra syra.  Druvan härstammar också från ön Korčula. Passar även bra för tillverkning av dessertvin. De flesta vinerna från denna druva var något billigare än de från Grk.

Den dominerande röda druvan är Plavac Mali. Det är också en inhemsk druva som ger ett kraftigt rött vin. I näsan fanns viol, mörka bär och lakrits. I munnen runt, torrt och djupt med mycket tanniner. Vissa viner på druvan tyckte vi dock var alltför kraftiga men variationen var stor.

Vi spenderade två kvällar på vinbaren Bottiglia och fick en bra bild av smakbilden.

Nu gick resan vidare med båt till Dubrovnik. Vädret var med oss och det var som att båtluffa. Båten gick in i hamn på fyra av öarna. Folk passerade på och av, några blev upphämtade och andra drog iväg till närmaste lilla hotell. Öarna var gröna och bergiga och visst hade det varit trevligt med ett besök på tex Hvar eller Korcula men det fick anstå.

Väl framme i Dubrovnik gällde uppför och tusentals trappor innan vi nådde vårt boende. Vilken tur även här, 150 meter från ingången till den gamla staden med allt vad den gömmer. Vår värd visade sig ha bott i USA i många år så språket var inga problem. Vi fick många tips, främst på restauranger och de var mer än väl värda sina besök.

Dubrovniks gamla stad ligger högt med bergssidor som stupar brant ner i havet. Runt staden löper en lång snirklande stadsmur och innanför denna några breda gator kantade av vackra palats men främst smala branta eller kurviga gränder med barer, restauranger och affärer. Det vimlar av liv i dessa urgamla kvarter. Inte konstigt att denna gamla del av staden finns med på Unescos världsarvslista. Vi spenderade tre hela dagar enbart i de gamla delarna. Staden sätter verkligen bestående avtryck.

Vinerna i Dubrovnik är till stora delar desamma som i Split men Dubrovnik ”black”är en ovanlig blå druva som enbart finns i Kroatien. Forskningen hittar ingen koppling till någon annan sort. Druvan ger ett mycket mörkt tanninrikt vin med chokladtoner. Ett trevligt vin.

Vi smakade givetvis också Zinfandel. En stor druva i Kroatien. DNA analyser har visat att druvan Crljenak Kasetelanski är anfader. Denna druva fördes under åren 1818-19 från Split till Wien och därifrån till Trieste i Italien och vidare till Long Island i USA. Därefter tog den en tur runt Sydamerika till Napa Walley i Kalifornien på 1850-talet där den fick namnet Zinfandel. Zinfandel är idag den dominerande rödvinsdruvan i Kalifornien. I Italien heter samma druva Primotivo och den ska vi återkomma till. Numera heter Crljenak K  Zinfandel även i ursprungslandet Kroatien.

Vinet i Kroatien var gott speciellt de vita vinerna. men som sagt det finns mycket gott vin i världen.

I Dubrovnik besökte vi det mycket informativa vinmuséet. Där fick vi även en mycket trevlig vinprovning. Som avslutning på vindrickandet i Kroatien bjöds vi ett mycket intressant orange vin, Rukatac - prova det om ni har vägarna förbi.

Provade viner

När vi steg på båten till Bari bockade vi oss för en mycket upplevelserik vecka vid Kroatiens adriatiska kust. Vi har besökt två pärlor, vi har besökt ovanliga stränder, druckit för oss, nya viner och ätit underbart god mat. Svart risotto och ravioli med tryffel sitter fortfarande i gommen.

Om någon undrar så är prisläget som hemma, vinet dock lite billigare! 

Del 3 Österrike, landet för vår första gemensamma utlandsresa, då var det skidor nu står annat på programmet.

Vi tog oss in över gränsen från Slovenien till Österrike, rätt facinerande gränsövergångar, pekande mot Ungern, Slovakien, Kroatien och Tjeckien och alla dess huvudstäder samtidigt. Vi var på väg mot ett slott, Schloss Kapfenstein, i södra Österrike i Steiermark. Stora delar av området ligger på gammal vulkanmark.

Slottet har drivits av familjen Winkler-Hermaden sedan kejsartiden och är även en vingård. Slottsherren var mycket villig att berätta om slottets historia och det gjorde han tillsammans med en härlig vinprovning. En spännande detalj var att gården (slottet) lämnar sin egen ek för tillverkning av vinfaten. Slottet har ett berömt vin, Olivin, på druvan Zweigelt, som vi givetvis smakade på genom den historiska rundresan tillsammans med greven.

Greven själv

Vi lämnade slottet efter några nätter. Vi hade ett helt fantastiskt rum med obeskrivligt vacker utsikt. Vi utsatte oss också för en 6-rättersmeny med husets olika viner och en 4-rättare, vilket medförde att Larspeters livrem numera har flyttat ett hål längre ut. Under middagen träffade vi ett trevligt Österrikiskt par från Wien, som liksom vi bodde två nätter på slottet. Det visade sig att de hade en liten lägenhet för uthyrning i centrala Wien, så vi slog till. Utöver lägenheten fick vi med oss en lång lista på ”saker att göra”, Fru Fortuna visade sig verkligen för oss.

 

Ett av tipsen var att besöka Weingut Neumeister i byn Straden, inte långt från slottet. I denna lilla by med typisk österrikiska hus, låg en modern byggnad i trä och betong. Byggnaden var vacker där den låg terrasserad bland vinstockar och blommor. Områdets specialitet visade sig vara Sauvignon blanc och vi provade samtliga! Vilka viner!! Helt olika de Sauvignon vi provat tidigare. De var rena, med dofter av krusbär och lite tropik för att avslutas med en smula grape. Här var det inget kasspiss eller en massa gräs, kort sagt mästerverk av druvan!!!! Det var inte lätt att välja vilka som skulle få följa med på resan så det blev ett urval.

 

Ett annat tips var att åka till den pittoreska vinbyn Rust vid sjön Neusiedlersee. Vi hade planerat in området Burgenland på vår resa men just Rust hade vi tappat. Rust visade sig vara centrum för vintillverkningen i området. Framförallt känt för sina söta viner Beerenauslese och det mycket söta vinet Ausbruch. Ausbruch görs endast speciella år då druvorna är extra fina. Rust visade sig vara en liten pärla med vackra hus, blommande bakgårdar och ett stort Seebad vid den väldigt brunaktiga sjön som endast är ca 1,5 meter djup. Den inbjöd inte till bad, istället gick vi ut och in hos de små vinmakarna. I byn häckade totalt 26 storkpar.

Häckande storkar

 

Vi riktade därefter in kompassen mot Wien. Här skulle vi under eftermiddagen träffa vår nyvunna vän Renate och få instruktioner och nycklar till lägenheten. Wien har en egenhet, ett eget vinområde, nästan i staden. På resan mot Wien tog vi av mot den lilla orten Stetten som ligger i appellationen Weinviertel.  På orten finns den berömda Weingut Pfaffl som under flera år har blivit utsedd till årets vingård i Österrike. Flera av deras viner vann guldmedaljer i Frankfurt och bla ett av deras Gruner Veltliner tilldelades den stora guldmedaljen. Detta var Åsas favorit som jurymedlem.

 

Vi välkomnades på gården av Julia Wimmer, Roman jr fästmö. Gården startade sin verksamhet 1978 med 1,5 ha. Drömmen för vinmakaren Roman Pfaffl och hans fru var att gör de bästa vinerna på bla Gruner Veltliner. Ansträngningarna har verkligen lyckats. I princip har samtliga förtjänster investerats i att bygga ut gården och skaffa fina markbitar för druvodling och modernisera vinframställningen. Idag har gården hela 120 ha och hela familjen arbetar i verksamheten. Roman är fortfarande aktiv och också mycket betydelsefull i utvecklingen av hela vinområdet.

Vi bjöds en underbar provning av samtliga Gruner Veltlinerviner. Det stoppade dock inte med dessa utan provningen tilltog med ett urval av andra mycket goda viner. Gårdens Chardonnay hade just utsetts till årets bästa vid en vinmässa i Berlin. Det blev ett dyrt kalas och nästan fullt i bagageluckan.

 

Väl i Wien blev vi positivt överraskade av den lilla lägenhetens läge. Det var gångavstånd till centrum och dess attraktioner och alla mysiga kullerstensgator med krogar låg hemmavid.

 

Under eftermiddagen blev det en promenad in till de hippa kvarteren, Muséumquartier, där vi insöp atmosfären innan vi träffades av ett rysligt åskväder. Tur att vi hittade en härlig restaurang på hemvägen. Larspeter åt Wienerschnitsel för tredje gången.

 

Schönnbrunn

Dagarna i Wien präglades av promenader, besök på muséer, slott, parlament, kyrkor, Hundertwasser, vinbarer, restauranger, pariserhjul på Pratern och spårvagnsåkning. Vi rekommenderar spårvagn, bra skodon, en paraply och nyfikenhet. Samtliga dagar blev det över 20000 steg trots spårvagn. Varje kväll åt Larspeter Wienerschnitsel, medan Åsa varierade sitt matintag. Vi konstaterade att Wien är en relativt lugn storstad, pampig, ren och trivsam. Tyvärr fick vi aldrig chansen att dansa Wienervals eller bevista opera eller konsert. Vi avstod även köandet till de berömda konditorierna men fick oss en god tårta på Schönbrunn.

Hundertwasser

 

Vinet i Wien var ständigt närvarande. De många vinbarerna lockade med det enkla vinet Gemichter sats men även med underbara Gruner Veltliner. På Wein & Co satt vi länge med goda Gruner och röda Sweigelt och njöt i natten. Efter 4,5 dagar i Wien vill ben och fötter vila en stund vilket tog oss vidare mot vinområde Wachau.

Inte långt från Wien ligger det vackra vindistriktet Wachau. Slättlandet omvandlades under resan till bergslandskap med terrasserade vinfält. Det var mycket vackert att färdas här längs Donau och smyga sig längre och längre in i den vackra dalen. I den idylliska byn Dürnstein ligger det berömda kooperativet Domän Wachau, här stoppade vi bilen. Hoppades på tur med öppethållande, yes! Här fick vi prova ett antal Gruner Veltliner och vi fastnade för några med härlig mineralitet som kröp in i bagaget.

En bit från Wachau ligger Kamptal och här hade vi letat reda på Domäne Peter Dolle som fått stora guld för sitt utmärkta Grauburgunder. Vi hade bokat tid och blev mycket väl mottagna. Herr Dolle hade uppfattat att vi kom från Polen, vilket innebar att hela huset stod på tårna för att klara språket. Tänk förväxla Schwerein med Schweden, ja så kan det bli! Herr Dolle presenterade hela sitt sortiment och vi hade en mycket trevlig provning denna sena eftermiddag, inte enbart med Grauburgunder, utan även med Gruner Veltliner och Riesling samt lite Spätburgunder. Den stora behållningen var  Grauburgundern och domänens  fantastiska vinkällare. Tio meter under jorden vandrade vi genom  långa, vackra gångar, omgärdade av dammiga vinflaskor och gamla ekfat, vilken upplevelse!

Vår hemort under dagarna i Wachau blev Spitz, en fin ort långt inne i dalen omgiven av terrasserade vinfält. Vi hittade ett fint boende på vingården Lagler. Här serverades vi bla en jätteläcker Flammkuchen med crème fraîche och senapsspetsad fikonmarmelad, whah ! 

 

Spitz med omgivningar visade sig vara än angenäma från cykelsadeln. Höga berg och djupa dalar, sången passade som handen i handsken denna soliga måndag. Efter en trevlig kväll på en Heuriger åkte vi nästa morgon vidare mot Tyskland, Pfalz och Speyer. Här väntade nya upplevelser, världens äldsta vinberg och världens äldsta vinflaska, spännande!

 

I den lilla vinbyn Edesheim ligger världens äldsta vinberg. Stockarna planterades under 30-åriga kriget för ca 400 år sedan, en okänd vinbonde. De har stått pall för allt, dessa 350 stockar av Gewurtstraminer. Vinet tillverkas än idag men passar inte vår plånbok, 103 euro för 37 cl.  Vi pratade lite med stockarna, det kändes andäktigt, vi beundrade de vackra rosorna och den fina minnestavlan på detta Rosengarten i Edesheim.

Världens äldsta vinberg

 

Byn Edesheim, en av byarna längs Pfälzer weinstrasse, dräller av vingårdar. Här besökte vi weingut Werner Anselmann som har fått pris för sitt rosévin på Melot. Efter en gedigen sortimentsprovning inhandlades några flaskor Riesling. Rosévinet var inget att hänga i granen.

'

Vi gjorde även ett stopp hos Winzerverein Deidesheim. Här har vi flera gånger hamnat hos Basserman-Jordan eller von Winning men varför inte på kooperativet. Damen ville gärna att vi skulle smaka allt men vi höll oss till Riesling. 

 

Varför åkte vi då just till Speyer? Vi var på orten förra hösten och till vår besvikelse då hörde, att vinmuséet var stängt. Nu skulle vi göra ett andra försök att få se världens äldsta vinflaska. Vi tog in på det fina hotellet vid Domen och såg fram emot besöket på det fina vinmuséet. Fortfarande under  renovering, så med lång näsa stod vi där igen. Tyvärr fick vi inte se vinflaskan i verkligheten men vi har den på bild. Vinet tros komma från omkring 350 år efter kristus. Upptäcktes under en arkeologisk utgrävning 1867.  Det går troligtvis inte att dricka men är till färgen rött. 

Världens äldsta vinflaska

Första kvällen i Speyer letade vi efter en trevlig vinbar och hamnade på SPD´s (socialdemokrater) valupptaktsmöte inför kommande lokalval.Vi blev bjudna att sitta ner och en av ledamöterna berättade allt om kommunfullmäktige i Speyer, en överraskning .

Förresten om ni åker till Speyer välj inte hotellet vid Domen! Jo älskar ni rejäla klockspel klockan sex på morgonen då är det ok men om ni vill sova välj något annat.

 

Andra kvällen var vi lite missbelåtna över det stängda museet, men vi dränkte våra sorger på den trevliga vinbaren Weinwunderbar. Här drack vi bla en underbar Grauburgunder, ojoj! Morgonen därpå blev det staden Mainz och nya upplevelser.

I Mainz träffas floderna Rhen och Main, här ska Åsa återigen delta som Jurymedlem, nu på en vinmässa för kvinnliga vinmakare och här ska vi se oss omkring. Vi spatserade längs med Rhen där nybyggena låg tätt. Husen ser ut som kopior av husen i alla nybyggda områden, fyrkantiga tegellådor i mörkbrunt eller beige tegel. Centrum visade sig vara en trist historia. Mainz var nästan helt utbombat efter andra världskriget men det man byggt upp liknar mest containrar i glas och någon plasthistoria. Till slut hittade vi några trevliga gator i Altstadt med småbutiker och vinbarer/restauranger. En sevärdhet var de vackra Chagallfönsterna i St Stefanskyrkan. Det räckte med två dagar i Mainz.

Att tyskarna gillar att festa det visste vi, men att alla vinbarer med mat vi besökte skulle vara fullbokade efter klockan sju det var en överraskning. En helt vanlig onsdagkväll, snorfullt. Det gick dock ingen nöd på oss. Efter de sedvanliga ca 20 000 stegen var det dags att besöka en av Mainz vinbarer, kl 17,30. Valet denna torsdagseftermiddag föll på den familjedrivna Weingut & Weinhaus Michel. Här möttes vi av den 2 meter och 10 centimeter långa vinmakaren Michel och hans bror. Maten var god och brodern var en mycket god försäljare som "lurade" på oss ett jättegott naturvin på Grauburgunder. Såhär i efterhand, Grauburgunder har blivit en liten favorit på resan. Mycket vin har gått genom våra näsor och strupar. Vi har gett oss själva tillfälle att lära känna nya druvor och intressanta vinområden. Som vanligt har vi alltför mycket med oss i bagaget men minnena är mycket värda när höst och vinter drar in.

Besöket i Mainz avslutades med Womens International Trophy, tasted by women. Vi befann oss i de gamla lokhallarna i Mainz, 80 jurymedlemmar som bedömde över 1000 produkter av vin, sprit och öl. Åsa höll sig till vinet och startade med 19 olika Tempranillo från olika områden i Spanien. Efter dessa följde 23 olika vita viner främst på druvan Sauvignon Blanc, här fanns hela vinvärlden representerad. Bland vinerna fanns läckerheter men även bottennapp och så ska det vara. Eftermälet blev nya lärdomar, nya bekantskaper och fina minnen. Tack Mainz för allt detta!

Nu har resan tagit slut och vi har intagit vår egen säng. Vi har upplevt olika länder, vacker natur, trevliga människor, nya vinområden och nya druvsorter. Inte minst har vi sett världens äldsta vinstock och världens äldsta vinberg. Tyvärr såg vi inte världens äldsta vinflaska men vi har den på bild.

Världens äldsta vinstock

Världens äldsta vinberg

Världens äldsta vinflaska